Foto: Lars Dareberg

Jag arbetade som tågvärd inom en av Skånetrafikens verksamheter och arbetar fortfarande som tågvärd, men utanför Skåne. Under många år har relationen mellan tågvärdar och kontrollanter varit fungerande, om än varierande.

Kontrollanterna är en inbeställd funktion av Skånetrafiken och utförs av det externa företaget Avarn, vilket innebär att ansvaret för deras agerande ligger hos regionen och inte hos de enskilda kontrollanterna.

När vi som tågvärdar, utifrån yrkesmässigt omdöme, valde att godkänna resenärer – exempelvis vid tekniska problem med biljettappar eller andra rimliga omständigheter – accepterades detta. Säkerhet, service och flyt i trafiken vägde tungt.

Den bilden har förändrats.

Inte enstaka händelser

Idag framträder ett mönster där kontrollanter inte bara kontrollerar resenärer, utan även utövar kontroll över den egna personalen. Tågvärdar och lokförare i uniform, på arbetstid tvingas visa upp sina scheman för kontrollanter – trots att dessa innehåller personuppgifter. När detta ifrågasätts möts personalen ibland av besked från ansvariga chefer att de ska visa sitt schema eller köpa biljett. Även om de befinner sig i tjänst.

Detta är inte enstaka händelser.

En kollega vittnar om hur hon, under en passresa i tjänst, blev omringad av flera kontrollanter. Detta efter att hon uppgett att hon är anställd och inte känner sig bekväm med att uppvisa sitt schema, med hänvisning till GDPR. Röster höjdes, krav ställdes på att lämna ut personuppgifter och hon hotades med att bli släpad av tåget om hon inte gjorde som hon blev tillsagd. Händelsen skedde inför resenärer och upplevdes som ett direkt hot.

När personal hotas, omringas och får sina säkerhetsbedömningar överkörda, är det inte längre en kollegial fråga. Det är ett arbetsmiljö- och säkerhetsproblem.

Andra kollegor har fått sitt namn ropade högt inför passagerare, trots att personal inom kollektivtrafiken inte ska behöva röja sin identitet offentligt. I ett annat fall avvisade en tågvärd en kontroll av tåget av säkerhetsskäl. Situationen eskalerade så kraftigt att stationsvakter till slut behövde ingripa och avvisa kontrollanterna.

Trots detta har beskedet från ansvariga chefer varit att inget fel har begåtts, då det betraktas som en fråga mellan “kollegor”.
Men när personal hotas, omringas och får sina säkerhetsbedömningar överkörda, är det inte längre en kollegial fråga. Det är ett arbetsmiljö- och säkerhetsproblem.

Ansvaret ligger hos Skånetrafiken och ytterst Region Skåne

I dessa situationer är det ofta kvinnlig personal som konfronteras. Det sker inte sällan när de arbetar ensamma och möts av flera kontrollanter samtidigt. Maktobalansen i dessa möten är tydlig – och den är knappast slumpmässig.

När sådana händelser bagatelliseras uppåt skapas en tystnadskultur, där personal lär sig att det är enklare att tiga än att rapportera. Det är en farlig utveckling i en verksamhet som bygger på tydliga ansvarskedjor och trygg personal.

Ansvaret ligger inte hos enskilda medarbetare, utan hos Skånetrafiken och ytterst Region Skåne. Det är där ramarna för arbetsmiljö, säkerhet och ledarskap sätts.

Mot denna bakgrund är det rimligt att fråga varför det saknas en tydlig och trygg visselblåsarfunktion för personal som utsätts för hot, repressalier eller otillbörlig maktutövning. Utan sådana strukturer riskerar allvarliga problem att förbli osynliga – tills något faktiskt händer.

Så Region Skåne – tänker ni fortfarande vända bort blicken, eller kommer ni ta ansvar för situationen?

För om personalen inte är trygg, är kollektivtrafiken inte det heller.

Nuvarande tågvärd, med erfarenhet från Skånetrafiken