Detta är en artikel i tre delar om hur den digitala kolonisationen kan innebära en risk, både för infrastruktur, den digitala demokratin och hur den kan utgöra ett hot mot den personliga integriteten i cyberrymden.

Del 3, Skolans ansvar
Det skall börjas i tid
Jag avslutade förra artikeln med en devis jag har: Säkerhet är inget du har, det är något du gör. Så hur gör man? Vems är ansvaret att lära ut hur man gör?
Här vill jag mena att skolan har ett tydligt ansvar. De som bäst kan detta med pedagogik och bör ansvara för detta är skolan. Det måste till reglering för att göra det obligatoriskt med grundläggande utbildning i individens skydd och trygghet i cyberrymden, redan från lågstadiet dessutom. Det finns redan en digitaliseringsstrategi för skolan som jag berömmer från botten av mitt hjärta. Men den enskilt viktigaste pusselbiten saknas här enligt min mening – säkerhet och trygghet.
Sverige ligger mycket långt fram i digitalisering men är svidande dåliga på säkerhet. Vi rankas bland topp 5 globalt sett till digitalisering men 38: a när det kommer till säkerhet. Detta måste ändras NU. Konsekvensen kan annars bli att vår digitala evolution blir på bekostnad av medborgarnas integritet.
Skolans ansvar
Jag tänker att det finns en betydande hot mot demokrati och frihet om vi inte inför lärande kring digital säkerhet och trygghet tidigt, redan på lågstadiet. Att använda digital teknik kan ofta de yngre generationerna bättre än många äldre. Men från ett demokratiskt perspektiv saknar de erfarenhet om källkritik, riskbedömning och även förstå konsekvensen av visa agerande, beteende och attityder på nätet. De har ingen eller lite förståelse hur man surfar säkert och vad som rent juridiskt gäller i cyberrymden.
Jag anser att skolan måste mer aktivt verka för att öka medvetandet hos individen så denne har en rimlig och realistisk chans att ta mer välgrundade beslut innan de ger ifrån sig sin personliga data lättvindigt. Detta är ett mer trängande behov än att lära sig om döda kungar eller läsförståelse av Shakespeares samlade verk. Eventuella Pisa-mätningar om kunskapsnivån avseende grundläggande vetenskap är en sak. Men underlåtenhet att agera kan mycket väl innebära vi helt enkelt fördummas i hur vi beter oss på nätet och hur vi faktiskt hittar information utan källkritik och då risker ge oss felaktig kunskap. För förstår vi detta kommer vi också hitta aktuell och relevant information som sannolikt kommer få effekt i Pisamätningar och annat. Valet i USA 2016 torde stå som talande exempel vad konsekvensen mycket väl kan bli när folk inte kan skilja på fakta och fiktion på nätet.
Jag tror genuint att den digitala globala ordningen riskerar bli en ny form av digital imperialism där få teknologiska giganter sätter spelreglerna för oss alla globalt. Vi riskerar möjliggöra detta genom okunskap och oförmåga. Vi kan inte tillåta Tech-jättarna att skriva sina regler som de lärde förr skrev sina skrifter på latin så ”bönderna” inte kunde ta del av sanningen. Och vi kan inte gå tillbaka till ett system som vi vet i grunden odemokratiskt.
Jag har i tre delar försökt lyfta frågor, orosmoment och risker med den pågående digitala kolonisationen. Dessa tankar kan mycket väl bli en bister verklighet om vi inte börjar förstå vårt personliga värde i cyberrymden där kampen om makten inte handlar om sedlar utan om personliga data. Du, jag, alla har ett otroligt värde online. Vi behöver värna det, behöver skolans hjälp att värna det. Första steget är medvetenhet hur vi gör, få en förmåga att kunna göra säkerhet varje dag – utbildning.
Annars är jag rädd att verklig demokrati, sann frihet och trygghet, kommer vara något vi kan läsa om i historieböckerna. Om den informationen kommer kunna hittas alls eller ens vara korrekt.
Läs hela serien:
Del 2: Techjättarna och demokratin
Del 1: Security by Obscurity