Anders Brännström, foto: Ulrika Hållén

Regeringens bedömning är att ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas och att förmågan i såväl det militära som det civila försvaret är otillräcklig. Den uppenbara slutsatsen är att vi behöver bygga upp totalförsvaret igen, inte samma som tidigare utan svarande mot framtidens behov.

Det är bråttom. De resurser som en potentiell angripare behöver för att angripa Sverige finns redan nu. Intentionen att angripa oss militärt kan bli verklighet på mycket kort tid.

Det civila försvaret är styvmoderligt behandlat under de senaste decennierna. Bristen på förmåga och uthållighet i det civila samhället har blivit plågsamt påtaglig under coronapandemin. Vid sidan av de resurser som tillförs i propositionen är det också viktigt att metoderna utformas så att uppgifterna kan lösas. Robusta ledningsmetoder är grunden för en god ledningsförmåga.

Under den strategiska timeouten har ledningsmetoder utvecklats inom den civila delen av totalförsvaret som inte kommer att klara av krigets krav. Metoderna utformades under antagandet att krig inte kommer att drabba oss. Uppgiften var att kunna hantera fredskriser. Den allmänna privatiseringen, bolagiseringen och globaliseringen var viktiga bakgrundsfaktorer när metoderna utformades.

Skriften ”Gemensamma grunder för samverkan och ledning vid samhällsstörningar” från 2014 har blivit ett rättesnöre för ledningen av det civila försvaret. Boken beskriver funktionerna samverkan och ledning (i den ordningen) för att generera effekterna inriktning och samordning. Honnörsordet i boken är samverkan. Samverkan mellan ett stort antal mer eller mindre självständiga aktörer lyfts fram som kärnan i ledning under extraordinära situationer. Boken beskriver aktörsgemenssamma former, inriktnings- och samordningskontakter, inriktnings- och samordningsfunktioner och andra fora för att kunna samverka. Författarna har en övertro till att kunna komma överens även i situationer där tiden är knapp, stora värden står på spel och resurserna är utomordentligt starkt begränsade. För att få en grundläggande styrning har myndigheterna myntat begrepp som ansvarsprincipen, närhetsprincipen och likhetsprincipen. Att inte begreppen finns klart definierade i lagar och förordningar visar hur styvmoderligt ledningen av det civila försvaret hittills har behandlats av statsmakterna.

Vid länsstyrelsen i Stockholm har organisationen Samverkan Stockholmsregionen byggts upp som en stat i staten där ledningsbehov förväntas kunna uppfyllas genom samverkan.

Fredskriser som skogsbränder, översvämningar och nu senast coronapandemin visar tydligt att det nuvarande systemet för ledning av det civila samhället i krissituationer inte är tillräckligt bra. I en krigssituation kommer systemet definitivt inte att fungera.

Det civila försvaret behöver få förutsättningar att leda verksamheten också under höjd beredskap och krig.Så lite som möjligt bör vara beroende av samverkan med målsättningen att alla ska komma överens. Så mycket som möjligt behöver ledas genom att vissa aktörer har mandat att bestämma vad andra ska göra.

Boken Gemensamma grunder för samverkan och ledning vid samhällsstörningar kan förpassas till arkiven.

Eva Hamberg och Anders Brännström, Basalt AB