Utvecklare är vana vid att skriva för logiska maskiner, men AI kräver något annat än kod: det kräver mänsklig precision. Illokutionär promptning handlar om att få med avsikten i prompten – och att på så sätt få maskinen att samarbeta som en kollega, inte som en papegoja. Det menar Henri Terho, AI-expert på Eficode,
När människor pratar med varandra baseras mycket av förståelsen på sammanhang, erfarenhet och sociala regler. Vi vet att ”Kan du ge mig saltet?” betyder ”Ge mig saltet”. Och ”Kan jag få lite lugn och ro?” betyder inte att du ber om tillåtelse att vara tyst – du ber faktiskt om tystnad. Vi tolkar varandras avsikter och därför fungerar språket som smörjmedel i vår kommunikation.
Men AI-modeller saknar denna pragmatiska dimension. De ”förstår” meningar baserat på sannolikhet och mönster, inte på avsikt eller sociala konventioner. Det är därför de svarar på frågan ”Kan du ge mig saltet?” som om frågan var bokstavlig. I en promptkontext betyder detta att AI hör lokutionen – de uttalade orden – men gissar på illokutionen – den faktiska betydelsen bakom dem.
Och AI gissar långt ifrån alltid rätt.
Detta märks tydligt när man arbetar med verktyg som GitHub, Copilot eller ChatGPT. Du ber modellen att ”Optimera den här funktionen” och plötsligt har den skrivit om hela koden. Du säger ”Gör ett test” och den bygger en komplett testserie. Eller så skriver du ”Rätta denna text” och den skriver om alltihop i stället för att bara ta bort stavfel. Problemet är inte att AI:n är dum, utan att den tar dig på för stort allvar – bokstavligt talat.
Varför AI saknar illokutionär förståelse
Begreppen lokution och illokution har sitt ursprung i språkhandlingsteorin, som utvecklades av filosofen John L. Austin på 1950-talet och som vidareutvecklades av en annan filosof, John Searle. De beskrev språket som en handling: när du säger något, gör du något. En lokutionär handling är själva yttrandet – orden – medan en illokutionär handling är vad du faktiskt gör genom att säga dem.
När du säger ”Kan du stänga fönstret?” gör du, språkligt sett, en begäran, du ställer inte en fråga. Och du förväntar dig en handling, inte ett svar. Detta är en förmåga som människor utvecklar instinktivt eftersom vi lever i ett socialt sammanhang. Vi känner varandra, läser av stämningar och tillskriver ord betydelse utifrån situationen.
AI utgår däremot från statistik snarare än erfarenhet. Den förstår inte varför du skriver något, bara hur liknande meddelanden har sett ut tidigare. Den gissar avsikten – illokutionen – utifrån sannolikhet snarare än förståelse. Därför kan två nästan identiska uppmaningar ge väldigt olika resultat, beroende på små språkliga skillnader som förändrar modellens tolkning.
För utvecklare innebär detta att man måste tänka mer som en språkteoretiker än som en programmerare när man skriver till AI. Den läser inte mellan raderna. Den är raderna.
Klarspråk
Om du vill att AI ska leverera det du faktiskt behöver måste du lära dig att skriva med avsikten i åtanke. Jag kallar detta för illokutionär promptning – konsten att göra syftet med en prompt explicit.
Detta innebär att du inte bara skriver ”Optimera denna funktion”, utan ”Optimera denna funktion för hastighet utan att ändra strukturen eller utdata”. Inte bara ”Gör ett exempel”, utan ”Gör ett kort, självkörande exempel på mindre än 15 rader som demonstrerar principen, men inte en komplett lösning”. Och inte bara ”Korrigera denna text”, utan ”Korrigera stavfel och kommatering men behåll tonen, formuleringen och innehållet oförändrat”.
Illokutionär promptning handlar alltså inte om att skriva längre promptar, utan om att skriva tydliga intentioner. Det är den språkliga versionen av att dokumentera din kod: du berättar inte bara vad som ska hända, utan varför och inom vilket ramverk.
Du kan betrakta det som en ny form av programmering – fast i naturligt språk. Där kod kräver syntax, kräver promptar pragmatik. Vi håller på att utveckla ett nytt lager i språket, en sorts maskinpragmatik, där vi måste göra det som människor vanligtvis får gratis: ange sammanhang, gränser och förväntningar.
Fem sätt att skriva bättre promptar
Den nya disciplinen: maskinpragmatik
När utvecklare lär sig att skriva illokutionärt får de bättre resultat – men också bättre samarbete med AI:n. I slutändan är promptning inte ett tekniskt trick, utan en fråga om kommunikation.
AI är inte en kompilator, utan en samtalspartner som behöver förstå dig.
Det är därför som illokutionär promptning kan vara det som skiljer de effektiva AI-användarna från de frustrerade. Det är inte de som skriver mest, utan de som skriver tydligast. Den nya disciplinen i utvecklingsvärlden kommer inte bara att vara machine learning, utan machine understanding – och allt börjar med att vi lär oss att skriva vad vi menar.
AI förstår dina ord – inte alltid vad du menar.
Inte än.
Henri Terho, Eficode
Aktuell Säkerhet jobbar för alla som vill göra säkrare affärer och är därför en säker informationskälla för säkerhetsansvariga inom såväl privat som statlig och kommunal sektor. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!
Genom att klicka på "Prenumerera" ger du samtycke till att vi sparar och använder dina personuppgifter i enlighet med vår integritetspolicy.
