När uppkopplingen försvinner är det inte bara mejlen och videomötena som slutar fungera. Sjukvården måste kunna ta del av och dela information, räddningstjänsten behöver kommunicera och elförsörjning, betalsystem och kommunal ledning är helt i händerna på det digitala. Ett kommunikationsavbrott blir snabbt ett verksamhetsavbrott – vilket löper stor risk att leda till ett utbrett samhällsstopp.
I nuläget är riskerna för ett sådant stopp flera och de bör tas på stort allvar. Majoriteten av vår digitala kommunikation går genom markbunden infrastruktur. Fiber, 4G och 5G ger oss snabb uppkoppling i vardagen, men infrastrukturen kan också skadas och störas.
Det kan bero på ett avgrävt fiberstråk, men det kan också handla om sabotage, cyberangrepp, naturkatastrofer och omfattande elavbrott.
Sårbarheten ligger alltså inte i att vi använder fiber eller mobilnät. Tvärtom kommer dessa kommunikationsbärare vara centrala för våra uppkopplingsmöjligheter under lång tid framöver. Problemet uppstår när samhällskritisk infrastruktur helt bygger på ett fåtal markbundna kommunikationsvägar. När kommunikationsvägar är beroende av samma infrastruktur, som kabel och elförsörjning, kan de störas av samma händelse.
Skillnad mellan backup och verklig redundans
Fiber har sina sårbarheter och mobilnäten sina. Satellitkommunikation kan därför fylla en viktig funktion genom att skapa en alternativ kommunikationsväg som inte är beroende av samma markbundna nät. Men även satellitkommunikation kan vara sårbart. En satellitförbindelse kan utsättas för störsändning, cyberangrepp och andra försök att bryta kommunikationen. Därför behöver även satellitbaserade kommunikationslösningar utformas för att kunna upptäcka och hantera störningar.
Robust kommunikation behöver bygga på flera vägar som kompletterar varandra. Om en kommunikationsväg försvinner måste det snabbt gå att växla till en annan. Men fler tekniska lösningar är inte tillräckligt. Effektiv beredskap kräver också övning. Det handlar om att pröva organisationens förmågor och rutiner.
Sammanfattningsvis menar jag att alla offentliga organisationer bör kunna svara på tre frågor. Vilka digitala beroenden har våra samhällsviktiga verksamheter? Finns det oberoende kommunikationsvägar att ta till när den markbundna uppkopplingen försvinner? Och är organisationen praktiskt förberedd på att upprätthålla verksamheten när så sker?