Det här är en opinionstext. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Vad gäller vanliga brister hos underleverantörer är på intet vis kopplat till att en underleverantör struntar i att säkra upp leverantörskedjan. Det hela handlar om förmåga, kunskap och framför allt tid. Men ovetande har många underleverantörer säkerhet på plats, security by default. Men för att nå till en lägstanivå kring cybersäkerhet så måste mycket anpassas, security by design. Det är här första varningsflaggan höjs.
”Varför är underleverantörer en akilleshäl i huvudleverantörens arbete med cybersäkerhet?”
Det är inte ovanligt att en leverantör till en större organisation, låt oss säga en samhällsviktig funktion, vänder sig i sin tur till underleverantörer. Extremt få om ens någon kan tillhandahålla en totallösning. Leverantören i första steget kan mycket väl ha råd, resurser och tid att lägga ner på sin cybersäkerhet. Där finns oftast teknik, styrning och systematik, efterlevnadsprocesser juridiskt och vissa udda fall en blomstrande säkerhetskultur. Man har skydd på enheter, koll på skyddet av sin information, allt följer lagar och regler och dessutom får anställda i en positiv och pedagogisk kontext den kunskap de behöver för att utföra sina arbetsuppgifter för att stå emot cyberhoten. Men hur är det med leverantörens underleverantörer? Har de samma förutsättningar? Och varför är underleverantörer en akilleshäl i huvudleverantörens arbete med cybersäkerhet?
Till att börja med så kan jag hänvisa till senaste tidens incidenter för att påvisa underleverantörers vikt, inte minst COOP-incidenten borde få tvivlaren att tänka om. Vidare på detta tema så har underleverantörer sällan eller aldrig en cybersäkerhetsförmåga på plats värdig dagens cyberhot. Men vissa verksamheter anser underleverantören som den svaga länken i leverantörskedjan. Och det är här det blir riktigt huvudlöst. De kontrollerar sina underleverantörer genom att ställa krav på underleverantören att ha ett ISO eller motsvarande ledningssystem för att underleverantören skall fortsatt få göra affärer med leverantören. De kräver detta i majoriteten av fallen för att det låter bra utan att ha minsta koll på vad de a) kräver och b) vad detta innebär som helhet och för underleverantören. Och det tar inte bort behovet av att en underleverantör måste ha cybersäkerhet på plats.
”Det blir som att en blind leder
en döv mot stupet”
Verkligheten är den att få underleverantörer har en halv miljon att slänga ut på ett ramverk som endast gör att de får vara med i en upphandling åt sin största kund, och i udda fall sin enda kund. De har än mindre tiden att införa ramverket, efterleva det och testa det. Därmed skulle jag vilja gå så långt att detta huvudlösa och tanklösa sätt allvarligt hotar den digitala jämställdheten på marknaden. Därtill tillför den noll cybersäkerhet avseende motståndskraft, kontinuitet och global konkurrens. Genom att inte förstå vilka krav du bör ställa och kan ställa på en underleverantör utan att ta till ett krav som inte är realistiskt eller ens garanterar att underleverantören gör säkerhet så blir det som att en blind leder en döv mot stupet.
Strunta i ledningssystem och ställ krav på ett certifikat eller intyg som vittnar om en underleverantör som gör säkerhet som process systematiskt året om. Är det inte det som ett ramverk skall göra? Jo, men det gör dem inte. De är krångliga, byråkratiska och retoriska haveri när det gäller att författa kontrollpunkter och tillför ingen affärsnytta på denna nivå. Antalet ramverkscertifikat på denna nivå talar sitt tydliga språk och bevisar min tes, de är nämligen noll. Därav min kritiska hållning till dem. Säkerhet är lätt att göra rätt om man vet vad man sysslar med.
