Bilden är AI-genererad

När Carl Heath vid RISE Research Institutes of Sweden konstaterar att Europas digitala infrastruktur i praktiken lyder under amerikansk lagstiftning, sätter han fingret på en strukturell sårbarhet som länge sopats under mattan. Molntjänster, operativsystem och AI-modeller – ryggraden i dagens samhälle – kontrolleras till stor del av aktörer utanför Europas juridiska och demokratiska räckvidd.

Samtidigt beskriver Patrik Axelsson på Truesec hur driftstörningar och geopolitiska spänningar under det senaste året fått både företag och myndigheter att omvärdera sina digitala risker. När AI nu skalas brett förstärks effekterna av en redan extremt koncentrerad leverantörskedja. Produktiviteten ökar – men det gör också sårbarheten.

Och Virgínia Dignum vid Umeå universitet pekar på den djupare dimensionen: rättsstat och handlingsfrihet. Exempel där internationella institutioner tappat tillgång till tjänster från Microsoft, eller där privata bolag som SpaceX kunnat påverka kritisk infrastruktur, visar hur snabbt teknik kan bli geopolitik. När dessutom USA:s Cloud Act ger amerikanska myndigheter möjlighet att begära ut data oavsett var den lagras, uppstår en juridisk gråzon där europeiska regler riskerar att bli tandlösa.

Här adderar cybersäkerhetsexperten Emanuel Lipschütz ytterligare ett perspektiv: det avgörande är inte vem som ”trycker på knappen”, utan att beroendekedjan över huvud taget finns. Händelsen där Internationella brottmålsdomstolens chefsåklagare 2025 förlorade tillgång till sitt Microsoftbaserade e-postkonto – oavsett exakt teknisk orsak – blottlade en obekväm realitet. Det amerikanska molnet är inte bara en tjänst vi köper. Det är en infrastruktur som kan påverkas politiskt, med kort varsel, av skäl som saknar koppling till europeiska verksamheters behov eller rättsliga ramverk.

För bara några år sedan var valet av molnleverantör närmast en icke-fråga. I dag beskriver Lipschütz hur amerikanska hyperscalers gått från självklarhet till strategisk osäkerhet – inte minst eftersom identitet, e-post, samarbetsytor och affärskritiska system ofta ligger hos samma leverantör. Det gör beroendet operativt, inte bara juridiskt. När kontrollmekanismer som EU–USA Data Privacy Framework dessutom visar sig politiskt sköra, blir behovet av exitstrategier, multicloud och europeiska alternativ allt svårare att ignorera.

Detta är inte ett argument för digital isolationism. Ingen av de intervjuade förespråkar att Europa ska kapa banden över Atlanten. Tvärtom handlar det om diversifiering, redundans och resiliens. Om att bygga alternativ – europeiska moln, öppen källkod, egen beräkningskapacitet – och om att ställa strategiska krav i offentlig upphandling. Kort sagt: att sluta behandla digital infrastruktur som enbart en kostnads- och effektivitetsfråga.

Det verkligt nya är kanske insikten att även allierade kan utgöra en systemrisk. Inte av illvilja, utan därför att politiska skiften, sanktioner eller exekutiva beslut kan få direkta effekter på europeiska samhällsfunktioner. När så mycket makt koncentreras till ett fåtal globala aktörer räcker det med små rörelser i toppen för att stora delar av samhället ska påverkas.

Europa står nu inför ett vägval. Antingen fortsätter vi att optimera för kortsiktig bekvämlighet och pris – eller så börjar vi investera i långsiktig digital motståndskraft. Det senare kräver politisk vilja, samordnad industripolitik och ett tydligt värderingsdrivet ledarskap.

Digital suveränitet är inte längre ett tekniskt särintresse. Det är en grundförutsättning för demokrati, säkerhet och strategisk autonomi. Frågan är inte om Europa har råd att agera – utan om vi har råd att låta bli.