Brandskydd får inte bygga på att någon annan tar ansvar

När en brand uppstår är det för sent att upptäcka att nödutgångarna är blockerade, att brandskyddet inte har kontrollerats eller att personalen aldrig har fått öva på hur en utrymning ska gå till. Ändå bygger många verksamheter sitt brandskydd på en förhoppning om att utrustningen fungerar och att ”någon annan” har ansvar för att kontrollera den.

Lagen om skydd mot olyckor, LSO, är tydlig. Den innebär att ägare och nyttjanderättshavare till byggnader ska vidta skäliga åtgärder för att förebygga bränder och begränsa konsekvenserna när något inträffar. Även Arbetsmiljöverkets föreskrifter ställer krav på rutiner för att förebygga bränder och säkerställa att arbetstagare kan utrymma arbetsplatsen. Men lagar och föreskrifter förhindrar inga bränder om de inte omsätts i praktiken.

Saknas fortfarande brandskyddsansvariga

Brandskydd handlar om betydligt mer än att brandsläckare servas och brandlarm kontrolleras. Någon måste hålla ihop riskbedömningar, kontroller, utbildningar, och utrymningsövningar. Någon måste reagera när lokalerna byggs om, verksamheten förändras eller nya risker uppstår. Denna ”någon” är den brandskyddsansvarige. Och självklart ska varje verksamhet ha en utsedd sådan.

Redan 2004 konstaterade dåvarande Räddningsverket i sina allmänna råd om systematiskt brandskyddsarbete att det bör finnas en brandskyddsansvarig med särskilt ansvar för brandskydd och dokumentation. Men mer än 20 år senare saknas fortfarande en ansvarig i allt för många verksamheter

Det är anmärkningsvärt med tanke på hur stora konsekvenserna kan bli när brandskyddet brister. Det handlar inte om att flytta det juridiska ansvaret från ledningen för verksamheterna. Det handlar om att säkerställa att en utsedd ansvarig har mandat att samordna kontroller, utbildningar, övningar och riskbedömningar. Och inte minst att förstå vilka krav och behov som finns.

I många fastigheter finns det dessutom flera aktörer som delar på ansvaret. Fastighetsägaren ansvarar för vissa delar av brandskyddet och hyresgästen eller verksamhetsutövaren för andra. Här kan oklarheter uppstå om vem som exempelvis ska kontrollera utrymningsvägar, underhålla brandskyddsutrustning eller genomföra utbildningar.

Därför behöver inte bara den brandskyddsansvariges roll vara tydlig. Även ansvarsfördelningen mellan fastighetsägare och verksamhetsutövare måste vara dokumenterad och känd för de som berörs.

Ny teknik – nya risker

Behovet av en brandskyddsansvarig har dessutom ökat. För bara några år sedan var litiumjonbatterier en mer begränsad del av vår vardag. I dag finns de överallt. I mobiltelefoner, datorer, elcyklar, verktyg och fordon. Vi vet att batteribränder kan utvecklas snabbt, vara svårsläckta och ge upphov till stora mängder giftig rök.

När ny teknik introduceras eller verksamheten förändras måste riskerna bedömas och brandskyddet anpassas. Det räcker inte att brandskyddet fungerade vid den senaste kontrollen om förutsättningarna därefter har förändrats. Det är frågor som en brandskyddsansvarig bör ansvara för att fånga upp och driva.

Brandskydd är inget man ska börja fundera på när brandlarmet går. Därför borde alla verksamhetsledare i företag, föreningar, bostadsrättsföreningar och andra verksamheter ställa sig tre enkla frågor: Vem håller ihop vårt brandskyddsarbete? När kontrollerades det senast? Och kan vi visa att det faktiskt fungerar?

Om svaren är otydliga är det hög tid att agera. Innan det börjar brinna.

Lukas Svärd
Vd SVEBRA, Svenska Brandsäkerhetsföretag