Magnus Lindgren, generalsekreterare för Stiftelsen Tryggare Sverige resonerar kring den nye riskpolischefen Anders Thornbergs uppdrag på SvD Debatt i dag, den 15 februari. Han menar att den allvarliga situationen som råder i de 23 särskilt utsatta områdena runt om i Sverige kräver omedelbara åtgärder.

Teckna din prenumeration av Aktuell Säkerhet här

Under de senaste åren har det svenska samhället genomgått stora förändringar som inneburit att kriminalitet, säkerhet och trygghet har kommit att bli några av de viktigaste politiska frågorna. Bakgrunden är nya utmaningar i form av en grövre och mer organiserad brottslighet, omfattande gängkriminalitet, våldsbejakande extremism och en påtaglig otrygghet i vissa bostadsområden.

Det finns även en rad komplikationer i form av färre personuppklarade brott, minskat förtroende för rättsväsendet samt det faktum att många kommuner saknar den förmåga som krävs för att själva bidra till att vända utvecklingen.

För att minska brottsligheten och öka tryggheten vill nu politiker, samhällsdebattörer och allmänheten se hårdare tag, fler poliser och strängare lagstiftning. Men frågan är om det verkligen är rätt väg att gå?

Vad gäller fler poliser visar erfarenheterna att det tar minst fem år att rekrytera, utbilda och få ut effekt av en nyutbildad polis. Inte heller de straffskärpningar som nu föreslås kommer att få omedelbara effekter eftersom lagstiftningsprocessen är ett trubbigt vapen som tar tid. Att därefter i praktiken få landets domare att börja tillämpa straffskärpningarna kommer inte heller gå över en natt.

Tanken svindlar vad vi som nation kan komma att tappa under den tiden. Det går alltså inte att slå sig till ro med att det på sikt kommer fler poliser eller ny lagstiftning. Den allvarliga situationen i landet kräver omedelbara åtgärder!

Vi presenterar därför i dag tio konkreta åtgärder som den nya rikspolischefen Anders Thornberg och regeringen omgående bör genomföra.

1. De 23 områden som Polisen klassificerat som särskilt utsatta måste under våren 2018 bemannas med ytterligare minst 3 000 poliser. För att frigöra dessa poliser måste resten av polisverksamheten effektiviseras på ett sätt som aldrig tidigare behövts; att genomföra denna historiska effektivisering blir den nya rikspolischefens första och viktigaste utmaning.
2. Andra viktiga aktörer i kampen mot den organiserade brottsligheten är de myndigheter som tillsammans sedan 2009 utgör den myndighetsgemensamma satsningen mot grov organiserad brottslighet. Det handlar om Arbetsförmedlingen, Ekobrottsmyndigheten, Försäkringskassan, Kriminalvården, Kronofogdemyndigheten, Kustbevakningen, Migrationsverket, Skatteverket, Säkerhetspolisen, Polismyndigheten, Tullverket och Åklagarmyndigheten. Vi föreslår nu att regeringen beslutar att samtliga ovanstående myndigheter ska ha personal ute i de särskilt utsatta områdena för att på plats underställas och komplettera den lokala polisen. Myndigheterna ska med sina respektive kompetenser dygnet runt hjälpa polisen att inledningsvis bekämpa brott och därefter huvudsakligen hjälpa kommunerna att förebygga brott. Varje myndighet ska i princip vara representerad av minst två experter som samgrupperas i en särskild aktionsgrupp. Samgrupperingen ska vara väl synlig för invånarna och kan, om andra lokaler inte finns tillgängliga, ske i form av moderna byggbaracker. En sådan etablering handlar alltså om verklig utlokalisering av statliga myndighetsföreträdare till de platser där de bäst behövs i brottsbekämpningen samtidigt som staten visar flagg – att man kommit tillbaka och att man är beredd att ta ansvar.
3. Varje aktionsgrupp ska underställas den lokala polisen med huvuduppgift att hjälpa polisen att återupprätta lag och ordning i respektive område. Polisens strategier ska vägledas av den senaste polisforskningen. Dessutom ska varje aktionsgrupp hjälpa kommunen att på allvar komma igång med det lokala brottsförebyggande arbetet. I detta arbete ligger också att stödja kommunen i arbetet med att utveckla det nya civila försvaret i de delar detta främjar huvuduppgiften.
4. Regeringen bör utse en biträdande rikspolischef som centralt med egna stabsresurser ska leda och utveckla all aktionsgruppsverksamhet av detta slag i landet. Övriga myndigheter bestämmer själva hur den centrala ledningen ska ske.
5. Alla myndigheter som ingår i arbetet mot den organiserade brottsligheten ska ha minst en sambandsperson placerad hos den centrala chef hos polismyndigheten som ska leda denna verksamhet (se ovanstående punkt). Dessa sambandspersoner ska ha erfarenhet av att arbeta på strategisk nivå men även ha förmåga att förstå det praktiska arbetet ute på aktionsgruppnivå. Polismyndigheten ska samtidigt inrätta sambandspersoner i de myndigheter som behövs för att genomföra hela aktionsgrupparbetet.
6. Varje aktionsgrupp ska ledas av en lokal polismästare med två ställföreträdare (en åklagare och en kommunal chefstjänsteman). Dessa tre ska leda och samordna verksamheten men utan att kunna ta befäl över de andra samverkande myndigheterna som står under sitt egna befäl och lyder under sina egna administrativa regleringar. Ställföreträdaren med kommunal bakgrund ska ansvara för att samtliga kommunala resurser som kan användas i kampen mot brottsligheten om möjligt kraftsamlas för att understödja det arbete som bedrivs av aktionsgruppen.
7. Varje aktionsgrupp ska tilldelas ekonomiska medel så att det täcker all verksamhet som behöver bedrivas (vissa lönemedel, övertidsersättningar, reseersättningar, konsultmedel, medel för att hyra in ordningsvakter och väktare, medel för att sätta upp kameror, larm, olika säkerhetsarrangemang, fordon, telekom etc.). Statliga medel måste också finnas när kommunerna saknar egna medel för brottsförebyggande åtgärder i den fysiska miljön. Men även när det behövs social prevention av klassiskt slag (t.ex. att anordna ungdomsturneringar, sysselsättningar under skolornas lovperioder, vissa feriejobb etc.) måste det finnas tillräckligt med statliga medel. Vår bedömning är att varje aktionsgrupp årligen behöver ekonomiska medel av en omfattning mellan 50-100 miljoner, som ett förslagsanslag.
8. Regeringen bör så snart som möjligt ta fram de lagförslag som behövs för att underlätta arbetet i aktionsgrupperna. Särskilt måste möjligheterna att ändra sekretesslagstiftningen utredas så att särskilda regler kan tas fram för att få samarbetet mellan de olika myndigheterna att verkligen fungera optimalt under arbetet i aktionsgrupperna och mellan aktionsgrupperna och respektive myndigheter.
9. Varje aktionsgrupp ska vara etablerad senast den 1 juni 2018 och ha en planeringshorisont om minst 10 år, med option på ytterligare 10 år om detta bedöms nödvändigt.
10. Regeringen bör snarast inrätta en särskild ”polisberedning” på sätt som vi tidigare föreslagit. Vi menar att det är hög tid, i likhet med vad som sedan länge gällt för det militära försvaret, inrätta en sådan politisk beredning. Detta för att de politiska partierna ska få möjlighet att mer långsiktigt kunna diskutera de viktiga frågor som rör landets inre säkerhet och där polisverksamheten erfarenhetsmässigt varit den svåraste att styra. Den viktigaste uppgiften skulle bli att noga följa hur rättsstaten lyckas ta tillbaka de utsatta områdena som ett led i att värna den inre säkerheten och uppbyggnaden av det nya civila försvaret.

Avslutningsvis, om regeringen menar allvar med den senaste tidens skarpa uttalanden om kampen mot brottsligheten, så kommer den nytillträdde rikspolischefen att få en flygande start. Varken pengar, förändrade organisations- och samarbetsformer borde bli något problem för honom att hantera om han väljer att driva en offensiv polisverksamhet på sätt som vi föreslår. Nu är det upp till bevis för alla ansvariga!

Magnus Lindgren
Generalsekreterare