Direkt efter händelsen mobiliserade kommunen, polisen och regionen sina resurser för att stödja drabbade elever, personal och anhöriga. Krisstödsresurser aktiverades och kriscenter upprättades för att hjälpa dem som behövde samtal och bearbetning. Detta omedelbara agerande visar hur viktigt det är med en stark och välfungerande krisberedskap. Men det räcker inte att agera reaktivt – vi måste se till att detta aldrig händer igen.

Kommunerna har ett särskilt stort ansvar i detta arbete. Efter skolskjutningen har Örebro kommun börjat utvärdera sina säkerhetsrutiner – något som måste ske i hela landet. Trygghetsskapande insatser, både för elever och personal, måste vara en prioritet.

Det är uppenbart att vi måste tänka brett när vi pratar om trygghet. Det handlar inte bara om skolsäkerhet, utan om hela samhällets förmåga att förebygga och hantera hot. I detta sammanhang är regeringens beslut att inrätta ett finansiellt underrättelsecentrum en viktig pusselbit. Kriminella nätverk och våldsbejakande extremism finansieras genom ekonomisk brottslighet. Genom att strypa dessa pengaflöden kan vi förhindra att våldsamma handlingar får ekonomiskt bränsle.

Skolskjutningen i Örebro får inte bli en punktinsats i historien. Den måste bli en vändpunkt. Vi behöver se till att skolor, kommuner och hela samhället rustas för att skydda våra barn och unga. Det krävs konkreta och systematiska åtgärder – allt från skolsäkerhet och psykosociala insatser till att förhindra den ekonomiska infrastrukturen som gör brottslighet möjlig.