Dagens Nyheter publicerade 12/10 -15 uppgifter om att polisen i Malmö under flera års tid systematiskt manipulerat brottsstatistiken genom att ”omdefiniera” och ”nedgradera” vissa brott. Orsaken är enligt inrikesminister Anders Ygeman att polisen varit för fokuserad på siffror. Men går det överhuvudtaget att bedriva en effektiv polisverksamhet utan att ställa upp tydliga och mätbara mål?
En allt vanligare synpunkt i den allmänna debatten är att polisen lider av en ständig ”pinnjakt”. Bakgrunden är statsmakternas mål med tillhörande krav på att redovisa vad man gör i verksamheten. Målen gäller exempelvis hur många anmälningar om narkotikabrott och ordningsförelägganden som ska skrivas, hur många alkoholutandningsprov som ska göras och hur många fall av tillgreppsbrott som ska redovisas till åklagare etc. Konsekvensen av detta sägs vara en ökad administrativ börda, att yrkesprofessionernas roll försvagats och, inte minst, att åtgärderna görs när man kan få störst antal pinnar i statistiken och inte när de har störst effekt.
Men är det så enkelt? Går det överhuvudtaget att bedriva en effektiv polisverksamhet utan att ställa upp tydliga och mätbara mål? En av orsakerna till att brottsligheten minskat mycket kraftigt i New York och andra amerikanska städer under de gångna decennierna är enligt professor Frankling Zimring den så kallade CompStatmodellen. Modellen går i korthet ut på att få till stånd en starkare samordning av polisens arbete, med tydlig ansvarsfördelning och press uppifrån i syfte att få mellanchefer och poliser på gatan att göra sitt jobb. En viktig ingrediens är också användandet av ny teknik för att följa upp brottsstatistiken. Utifrån statistik över var, när, hur och varför brott sker kan politiker och polischefer ställa krav på snabba och precisa ingripanden, även mot så kallade mängdbrott.
Avsaknad av resultatkultur
När motsvarande diskussioner om krav på resultatuppföljning förs i Sverige kallas detta inom polis och media ofta för ”pinnjakt”. En orsak är att de kvantitativa målen inte alltid är tillräckligt smarta. En annan orsak är att det saknas en resultatkultur inom polisen med konsekvensen att enskilda poliser inte bara har haft stor påverkan på hur verksamheten bedrivits, utan även hur resultaten redovisats. Detta är inte i första hand enskilda polisers fel, utan riksdag och regering som inte förmått att formulera relevanta krav på uppföljning.
Dagens situation riskerar att ytterligare förvärras i och med att regeringen i regeringsförklaringen föreslagit en ny styrning som innebär att ”professionernas kunnande och yrkesetik” ska bli mer vägledande än vad de är idag. En viktig del i detta, menar regeringen, är att utveckla styrmodeller som skapar större frihet för medarbetarna i offentlig sektor.
Detta kan tyckas tilltalande, inte minst för de anställda och deras fackliga organisationer. I en centraliserad monopolverksamhet som polisen, där den lokala insynen i form av polisstyrelser försvunnit, måste dock införandet av en sådan styrmodell hanteras med mycket stor försiktighet. Risken är annars att enskilda poliser även fortsättningsvis får alltför stor påverkan på hur verksamheten bedrivs och redovisas i praktiken samt att insynen i vad polisen gör och uppnår helt försvinner.
Vi känner stor oro när inrikesministern avfärdar betydelsen av kvantitativa mål och sätter alla kort på att polisen själv ska kunna utveckla verksamheten genom kvalitativa mått och genom ett så kallat medborgarperspektiv, något som lätt endast blir till retorik med fina ord. Enligt vår mening speglar detta mer ett önsketänkande än ett faktiskt förhållande. En effektiv polisverksamhet kväver dels kvalitativa mål, dels kvantitativa mål som är både tydliga och mätbara.
Magnus Lindgren
Generalsekreterare
