Trots det svenska samhällets insatser på senare år så ökar antalet skjutningar just nu, då många yngre förövare kliver in på scenen för att ersätta de gängledare som gripits och fängslats. Påskkravallerna i spåren av Rasmus Paludans koranbränningar är ytterligare en stark påminnelse om vilka konflikter som nu finns under ytan. Kravallerna, och svårigheten att lagföra de stenkastande kriminella personer som så uppenbart begått blåljussabotage, ger anledning att nu fundera på om det inte behövs kraftfullare åtgärder än vad som tidigare har varit möjligt. På lagstiftningsområdet har ju redan skärpta straff införts och ytterligare skärpningar är föreslagna.
En sådan kraftfull åtgärd kan vara att, i enlighet med förslaget nedan, införa en bred användning av elektroniska fotbojor, så kallade ”e-bojor”. Fördelen med dessa skulle kunna vara att vi samtidigt kan undvika att frihetsberöva unga människor genom att låsa in dem rent fysiskt. Därigenom skulle intrånget i deras integritet rentav kunna anses mindre än enligt nuvarande ordning. Trots detta ger en ”e-boja” upphov till flera svåra integritetsfrågor som vi självfallet måste hantera.
Två legala grundprinciper
Förslaget om e-boja berör proportionalitetsprincipen, i detta fall att den svårstoppade utvecklingen av gängbrottslighet, och även hotbilden i samhället generellt, nu måste bedömas innebära att allmänhetens behov av skydd har ökat, och att integritetsbegreppet därmed måste omvärderas. Ytterst gäller frågan om vi nu har passerat den brytpunkt när denna typ av individinriktade åtgärder måste anses nödvändiga för att skydda oss mot brottsligheten.
Vad som från tid till annan är rimligt i ett samhälle är alltid en proportionalitetsfråga. Integriteten för den som ska bära e-bojan är självfallet oerhört viktig. Men det är även samhällets skyddsbehov och skyddet eller integriteten för de brottsoffer som drabbats eller kan komma att drabbas. Ju otryggare ett samhälle blir, desto starkare blir skälen för effektiva åtgärder. För att tala klarspråk blir frågan när måttet kan anses rågat.
Förslaget att sätta e-boja på icke dömda personer kan även anses bryta mot den juridiska oskyldighetspresumtionen, dvs. att det bara är dömda personer som kan straffas av staten. Men om samhällsutvecklingen tydligt visar att polisen och andra ansvariga myndigheter inte lyckas stoppa gängkriminaliteten så bör kanske staten överväga en ny lagstiftning som möjliggör effektiva åtgärder. En sådan åtgärd kan vara att personer som på goda grunder kan antas ägna sig åt kriminell verksamhet ska kunna övervakas med en e-boja. Man kan jämföra med reglerna för dold avlyssning, där beslutet bygger på välgrundad misstanke. I fallet med e-boja skulle beslutet dessutom bli känt för den som måste bära e-bojan – det kan därför knappast anses innebära ett större integritetsintrång jämfört med avlyssning, snarare tvärtom!
Problemen
Låt oss börja med den allmänna synen på integritet, både den integritet som avser skydd av den enskildes personuppgifter och den som handlar om att man som oskyldig individ inte ska utsättas för samhällets straffrättsliga åtgärder. Den GDPR-debatt som förts under senare år har lyft frågorna om skydd av personuppgifter, vilket är bra på många sätt. Men i debatten saknas frågan om man som individ ska kunna utföra integritetskränkande handlingar gentemot andra, utan att detta får återverkningar på rätten att själv åtnjuta integritet från samhällets sida. Ett exempel – den som genomför ett personrån mot någon annan kränker den rånade personen mycket kraftfullt. Är det rimligt att rånaren – utöver böter och/eller fängelsestraff – ska kunna förvänta sig samma integritet som laglydiga medborgare får? Och framför allt, integritetsdiskussionen borde självfallet också handla om att medborgare inte ska behöva bli utsatta för brott!
En annan problemställning gäller massövervakning, vilket nu införs i flera länder. Kina är kanske det tydligaste exemplet, men även Storbritannien är känt för att ha ett mycket stort antal kameror i offentlig miljö. I Sverige värjer vi oss mot massövervakning där även laglydiga medborgare övervakas. Nya lösningar som kan minska behovet av bred övervakning kan därför antas välkomna. Den nedan beskrivna e-bojan är en sådan lösning, eftersom den bara är inriktad på specifika individer. På detta sätt skulle e-bojan kunna vara ett sätta att uppnå de mål som en massövervakning åsyftar, men samtidigt utgöra ett lindrigare integritetsintrång för allmänheten.
Ett annat allvarligt problem är att samhället inte lyckas stävja den gängkriminalitet som idag finns i Sverige. Polisen har visserligen lyckats lagföra ett stort antal gängkriminella på senare år, vilket är bra, men ingen talar om vad som kommer att hända när dessa börjar släppas ut igen om 3, 5 eller 7 år. De kan knappast förväntas vara rehabiliterade. Statistiken visar att 70% av de som dömts till fängelse återfaller i brott, och gängkriminella kan knappast antas utgöra ett undantag. Om samhället fick ett verktyg för att övervaka dessa individer är det sannolikt att antalet återfall kan minska, samtidigt som dessa personer kan slippa ytterligare integritetsintrång som ett fortsatt frihetsberövande innebär.
Gängkriminaliteten är en del av den organiserade brottsligheten, vilken även innefattar till exempel inresande kriminella grupper från Baltikum, Rumänien och Bulgarien, samt MC-gängen i Sverige. Även här saknas tillräckliga rättsliga verktyg för att t.ex. tullen ska kunna rutinkontrollera misstänkt utförsel av stulna varor via Östersjöfärjorna. När utländska medborgare kommer till Sverige och på goda grunder kan antas komma hit för att begå brott, är det värt att överväga om de ska övervakas.
Den långsamma svenska lagstiftningsprocessen är ytterligare ett problem i sammanhanget. Ofta förvånande sent upptäcker politiker och andra lagstiftare att det finns samhällsproblem som borde hanteras via lagstiftning. När frågorna väl väcks ska lagförslag debatteras och formuleras, passera riksdagsbeslut och slutligen implementeras efter lagrådets invändningar. Processen tar ofta flera år. Det är visserligen viktigt att lagstiftning inte sker förhastat i en demokrati, men ett bättre förutseende avseende kommande behov borde kunna finnas, inte minst hos våra lagstiftare.
Lösningar
Hur kan dessa problem hanteras mer effektivt? Den första åtgärden skulle kunna vara att omformulera integritetskraven så att kriminella personer som genom brott kränker andras integritet själva inte ska kunna kräva lika stor integritet som tidigare. Som redan nämns ovan – skyddet för integritet borde i första hand gälla dem som inte allvarligt kränkt andras integritet!
Samhället försöker idag hantera gängkriminaliteten med åtgärder som är riktade mot fenomenet i stort – fler poliser, mer övervakningskameror, hårdare straff… Istället måste åtgärder vidtas som i ett tidigt stadium kan riktas mot de enskilda individerna – det är ju detta som så ofta förs fram i debatten som det verkligt effektiva sättet att stävja dessa personers möjlighet att ägna sig åt brott.
En genomgripande och effektiv lösning vore att ha möjlighet att punktmarkera de individer som – mer än en gång – tydligt visat att de åsidosätter både andras integritet och den svenska lagen. Enkelt uttryckt – har du visat att du lever ett kriminellt liv ska samhället ha rätt att kontrollera var du befinner dig.
Tekniskt sett kan detta lösas med fotboja idag, men framöver behövs en mer utvecklad teknik, vilken kan möjliggöra för samhället att ha kontroll på var specifika individer befinner sig. Vi talar alltså om en ny sorts fotboja, en ”e-boja”, vilken ska vara enklare att hantera än dagens batteridrivna fotboja. Redan idag har Kriminalvården tagit fram en fotboja med GPS-positionering i kombination med en smartphone, vilken kan ge möjlighet till övervakning även av t.ex. resvägen mellan hem och arbetsplats.
Vilka bör då tilldelas en e-boja? Kan några av följande förslag vara en del i en lösning?
- Principen att övervaka individer med kriminell historik kan gälla alla som suttit i fängelse för våldsrelaterade brott. T.ex. kan regeln vara att man har en e-boja i tio år efter ett sådant fängelsestraff. Denna typ av åtgärd ska naturligtvis åtföljas av vissa stödjande åtgärder, vilka redan idag kan ges till individer som lämnar fängelse efter avtjänat straff.
- Polisen har ofta en god bild av vilka individer som ingår i de kriminella gängen. Även här kan e-boja tilldelas, efter välgrundad misstanke om att en person deltar i en kriminell verksamhet. Vad som är välgrundad misstanke kan lämpligen beslutas av en särskilt tillsatt integritetsnämnd, vilken är oberoende av polisen. Liknande beslutsprocesser gäller redan nu för olika hemliga tvångsmedel.
- Föräldrar som vill skydda sina omyndiga barn kan begära e-boja till dessa barn. Detta gör dem oanvändbara för de kriminella gängen, som ofta använder barn som knarkkurirer eller för att gömma vapen eller narkotika.
- Inresande utländska medborgare kan åläggas att bära e-boja, om de på goda grunder kan antas komma till Sverige för att begå brott.
- Män som hotar sina före detta partners kan tilldelas e-boja. Ofta tvingas kvinnan och barnen flytta till annan ort med skyddade identiteter – återigen är integritetsbegreppet felvänt – det borde vara den hotande mannens frihet och integritet som ska inskränkas, inte kvinnans och barnens.
En mer effektiv e-boja ökar sannolikt möjligheten för att frihetsberövade personer får ersätta en del av fängelsetiden med en e-boja. Då skulle e-bojan kunna minska både integritetsintrånget för den dömde, belastningen på kriminalvårdsinrättningar och leda till kostnadsinbesparingar. En dömd person placerad i ett säkerhetsklass 3-fängelse kostar c:a 2 400 kronor per dygn, medan kostnaden för en vanlig fotboja är runt 500 kronor per dygn. Den dömda personen känner rimligen en mindre integritetskränkning av att bära e-boja i stället för att vara frihetsberövad, särskilt eftersom denne därmed snabbare kan återgå till ett normalt liv och bli återanpassad.
Straffet för att klippa av sig en e-boja måste vara tillräckligt högt för att avskräcka från detta. Samtidigt får vi inte blunda för att allmänheten kan reagera mot att kriminella på detta sätt ges ”fördelar” som inte upplevs som rimliga mot bakgrund av de brott som begåtts och de konsekvenser detta medfört. Men det är i mångt och mycket en pedagogisk fråga.
Sammanfattningsvis, med nya tekniska lösningar för en e-boja kan samhället bli säkrare, kriminalvårdens kostnader kan minskas och behovet av massövervakning minskar. Slutligen, för att de ovan nämnda åtgärderna ska kunna utredas och införas i någon form, måste lagstiftningsprocessen sättas igång omgående, liksom den fortsatta tekniska utvecklingen av hur en effektivare e-boja kan utformas.
Samhället behöver kunna punktmarkera personer som är yrkeskriminella eller på annat sätt visat att de är ett hot mot medmänniskor. Detta krävs för att vi ska kunna bibehålla ett samhälle med frihet, demokrati och rättssäkerhet, och till skydd för alla i Sverige som respekterar dessa värden!
—
Undertecknare – styrelsemedlemmar i SIG Security:
Claes Kylemark
