Den svenska kulturen är inkluderande, och det är i sig bra i sociala sammanhang, men utspridda resurser ger sämre resultat. Det går inte om det sitter två-tre-fyra cybersäkerhetsforskare på varje högskola över landets yta, att de intellektuella resurserna sprids ut och forskningen tappar sitt vridmoment, särskilt om dessa saknar fokusering utan väljer ämnen allt eftersom. Forskning är en kontinuerlig process precis som informationssäkerhets PDCA ( Plan-Do-Check-Act) där en ansträngning leder till ett resultat som initierar ett försök att göra det bättre.   

Risken om forskningen inte uppnår kritisk massa är att det blir svårare att nå verkshöjd, för att använda ett upphovsrättsligt ord, att forskningen repeterar vad som redan är gjort – och då är forskningen inte längre forskning utan intellektuell sysselsättning i bästa fall. I det flesta fall söker man återuppfinna hjulet, och deras resultat har redan någon annan presterat sedan tidigare.  

Alternativet att nå kritisk massa är specialisering och fokus. Om en forskargrupp väljer att fokusera på digital forensik då kan man nå kritisk massa med en begränsad grupp eftersom det är ett så snävt fält.

Det gör att nationell cybersäkerhetsforskning inte har en plats på alla högskolor och universitet men yrkesutbildning och forskningscentrum är två skilda verksamheter. Dock har alla utbildande instutitioner en roll att fyklla som en del i en nationell ansträngning att förstärka skyddet mot cyberangrepp. Utbildning tillgodogör sig forskningen och nyttjar den för att ge människor en bättre cybersäkerhetsutbildning, att utbildningen hålls aktuell, och det står var och en fritt att forska, och bör så göra för att hålla sig relevant i en föränderlig miljö, men det är inte en nationell ansträngning. Den cybersäkerhetsutbildande delen av universitetsvärlden har sitt eget forskningsfält – pedagogik och utbildningsmetodik – hur överförs kunskap och skapas ett livslångt lärande?          

Sverige är ett mindre land, det är inte att slå ner på något, det är ett reellt konstaterande. Givetvis verkar Sverige i ett större cybersäkerhetsekosystem, först genom de globala företagen, vidare genom forskningsutbyte och samverkan inom universitetsvärlden och EU, och successivt som en alltmer integrerad del av NATO Science and Technology Organization (NATO STO).  Sveriges befolkning är lika stor som delstaten North Carolina och ekonomin (BNP) är ungefär som Walmart.  Som ett mindre land måste Sverige fokusera och skapa kritisk massa för att nå resultat i de delsegment man vill se resultat.

Jan Kallberg, fil.dr., jur.kand., är Senior Fellow vid det transatlantiska försvars- och säkerhetsprogrammet vid Center for European Policy Analysis (CEPA), Washington D.C. och fakultetsmedlem vid George Washington University. Han har arbetat som cybersäkerhetsforskare i det amerikanska försvaret. Följ honom på cyberdefense.com och @Cyberdefensecom.

Risken om det inte sker en kraftsamling är att det blir lite här och där, och avsaknaden av fokus ger multidisciplinära berättelser och spretig teknisk forskning, lite efter tycke och smak, som sammantaget enbart ger en imaginär känsla av framsteg, något som inte påverkar den nationella säkerheten. Duktiga människor kommer alltid att finnas men i för utspridd cybersäkerhetsforskning får de svårt att få genomslag, växa och attrahera resurser för att driva på utvecklingen.  

Det gör att Sverige behöver kraftsamla cybersäkerhetsforskningen till högst tre- fyra platser i landet där det finns tillräckligt med vridmoment för att generera kunskap som är nya insikter även i ett större perspektiv.

Duktiga människor ger bränsle åt andra duktiga människor, det är synergin i kraftsamlingen, och detta ger avtryck på disciplinen och framför allt ger konkreta insikter som kan överföras till företag och samhälle för ökad säkerhet.