Det här är en opinionstext. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
På 60-talet omkom i genomsnitt 13 piloter om året i haverier. Sverige hade då sex gånger högre dödlighet per 100 000 flygtimmar jämfört med USA. Under 70-talet hade siffran halverats, men den var fortfarande hög. För att komma till bukt med problemet satsade Flygvapnet både på bättre utbildning och nya uttagningskriterier för stridspiloter. Men framförallt började man bygga en kultur där det var ok att rapportera problem.
Om systemet anses felfritt följer att individen måste vara orsaken till olyckorna. I en sådan kultur avstod piloterna från att rapportera avvikelser för att inte anses inkompetenta eller ha dåligt omdöme. Ingen berättar om sina misstag och ingen lär sig heller av dem. Det tog lång tid att förändra den gamla kulturen, men det gick. Idag accepterar man att det är mänskligt att fela och genom att kunna rapportera misstag och avvikelser utan rädsla för repressalier, kan systemfel rättas till och alla kan lära av varandras erfarenheter.
Tyvärr kan inte detsamma sägas om säkerhetsområdet. Åtminstone inte i någon bred mening. Det finns många anledningar till att företag och andra organisationer inte vill skylta med sårbarheter och incidenter utåt. Och på samma sätt som i 60-talets flygvapen vill kanske inte människor inom organisationer gärna berätta när det gått fel eller nästan fel. Istället behålls kunskapen om incidenter, angripare och tillvägagångssätt inom mindre grupper, till exempel informella nätverk. Det är också i viss mån förståeligt. Kunskap är värdefullt och det kan innebära en konkurrensfördel att inte dela den. Bra för det egna företaget och den egna karriären kanske, men det för inte branschen framåt.
