I praktiken är domstolsdata ofta svår att få tag på, rättsosäkert hanterad – och ibland helt otillgänglig. I den här debattartikeln ifrågasätts idén att man kan ersätta moderna och reglerade rättsdatabaser med manuella förfrågningar till enskilda domstolar. Resultatet? Ett system där integritetsskyddet och sekretess brister.

Det är dags att prata om det så kallade alternativet till fungerande och reglerade rättsdatabaser. Den lösning som ibland förespråkas av integritetsförespråkare och GDPR-anhängare bygger på tanken att det räcker att kontakta varje enskild domstol för att efterfråga rättshandlingar. På pappret låter det rimligt – men i praktiken visar det sig snabbt vara något helt annat. 

Varje domstol är en egen myndighet med eget ansvar. Det innebär att regler tolkas olika och att hanteringen varierar. Resultatet blir att informationen blir svår att nå, svar dröjer eller uteblir – och hela processen förvandlas till ett tids- och resurskrävande detektivarbete. I vissa fall får man inte ut något alls. Och det är innan man ens räknat in den arbetsbelastning som detta medför för domstolarna, som redan är hårt ansträngda. 

Varje led i kedjan är sårbart, och varje misstag riskerar att leda till personuppgiftsincidenter

För många mindre och mellanstora verksamheter, inte minst kommuner, innebär detta att man ofta avstår från att göra rättsliga kontroller. Det handlar inte om ovilja, utan om att tid, resurser och kunskap helt enkelt inte räcker till. Offentlighetsprincipen må vara grundläggande – men när det blir så här svårt att faktiskt använda den, då riskerar vi att i praktiken stänga ute just dem som har störst behov av den. 

Och om domstolen faktiskt lämnar ut handlingarna? Då sker det ofta via e-post – en smidig men inte alltid säker lösning. Det krävs att mottagaren är rätt person, att bara rätt handlingar skickas och att uppgifterna hanteras korrekt hela vägen. Det förutsätter också att sökningen i domstolens register görs med rätt personnummer och inte bara namn. Varje led i kedjan är sårbart, och varje misstag riskerar att leda till personuppgiftsincidenter. 

Hur väl fungerar detta med GDPR i praktiken? 

Flera verksamheter med höga krav på sekretess tvingas i dag navigera i detta osäkra system. Offentlighetsprincipen gäller – men det system den vilar på är inte anpassat för dagens krav på datasäkerhet. Resultatet blir att integritetsskyddet hotas, snarare än värnas. 

Vi behöver en ärlig diskussion om hur rättsinformation ska vara tillgänglig

Vissa bakgrundskontrollföretag försöker navigera detta genom den så kallade ”närhetsprincipen” – man begär bara ut uppgifter från domstolar på platser där en person varit folkbokförd. Det är en förenklad metod som bygger på antagandet att brott begås där man bor. I verkligheten fungerar det sällan så. Brottslighet, särskilt allvarlig sådan, följer inga geografiska gränser. 

I slutändan får vi ett rättsosäkert system där tillgången till offentlig information beror mer på resurser och tur än på rättssäkerhet och transparens. Att detta skulle vara ett fungerande alternativ till moderna och reglerade rättsdatabaser håller inte för en närmare granskning. 

Vi behöver en ärlig diskussion om hur rättsinformation ska vara tillgänglig – både säkert och rättssäkert. Det är inte digitala reglerade rättsdatabaser som hotar integriteten. Tvärtom kan det vara just de som skyddar den – om vi bygger dem på ett ansvarsfullt sätt. 

Birgitta Edlund, vd Tofindout