Det börjar långt från ett datacenter. Said Boukhizou visar en bild av en lagringsmiljö och konstaterar att DataCore i grunden handlar om en sak: frihet. Friheten att välja hårdvara, hypervisor, lagringsprotokoll och var infrastrukturen ska köras. Men under presentationen på IT Press Tour i Ljubljana blir det tydligt att den friheten inte bara handlar om kostnader eller tekniska preferenser. I en tid där stora leverantörsbyten, komponentbrist och cyberangrepp samtidigt pressar organisationernas IT-miljöer har beroendet av en enskild plattform också blivit en säkerhetsfråga.
Said Boukhizou har arbetat med DataCore sedan 2001 och beskriver sin yrkesbana som ett långt arbete med data och lagring. Det är också från kundmötena som Said Boukhizou hämtar sin bild av de problem som just nu dominerar marknaden. Tre frågor återkommer: konsekvenserna av Broadcoms förvärv av VMware, bristen och kostnadsökningen på hårdvara samt behovet av ökad cyberresiliens. Det är tre separata problem, men de börjar allt mer hänga ihop.
När en organisation tvingas lämna en etablerad virtualiseringsplattform behöver den inte bara hitta en teknisk ersättare. Den måste också kunna flytta sina virtuella maskiner, data och arbetslaster utan att samtidigt skapa nya säkerhetsrisker. Och om den befintliga infrastrukturen dessutom är bunden till en viss hårdvaruleverantör blir förändringen ännu mer komplicerad. Det är i den korsningen DataCore placerar sin strategi.
Cyberresiliens börjar i lagret under
Said Boukhizou är tydlig med att DataCore inte betraktar cyberresiliens som ett tillägg till lagringsplattformen. När han beskriver företagets utveckling återkommer han till immutabilitet och möjligheten att skydda data även om den omkringliggande programvaran skulle komprometteras. DataCore har under lång tid byggt lagringsfunktioner som ska göra det möjligt att isolera och skydda data från förändringar, och i presentationen framstår det som en av de viktigaste byggstenarna i den framtida plattformen.
Ett av de mer konkreta scenarierna handlar om vad som händer om själva lagringsprogramvaran angrips. Said Boukhizou beskriver en demonstration där hela miljön simulerades som komprometterad, inklusive DataCores egen lagringsmjukvara. Trots det gick det att återställa informationen eftersom immutabiliteten låg på en nivå där data inte kunde förändras på vanligt sätt. Om programvaran förstörs eller ersätts ska en ny instans kunna installeras och upptäcka de befintliga diskarna, medan informationen på dem fortfarande är intakt.
Det är ett resonemang som går rakt in i en av de svåraste frågorna vid ransomware: vad händer när angriparen får administrativ kontroll över den miljö som också ska skydda säkerhetskopiorna? Att ha backup hjälper inte mycket om angriparen kan radera eller manipulera även den. Därför blir fysisk och logisk separation mellan produktionsmiljön och skyddad data en allt viktigare del av arkitekturen.
DataCore kombinerar detta med Continuous Data Protection, CDP, som registrerar transaktioner och gör det möjligt att gå tillbaka till ett tidigare tillstånd. Said Boukhizou beskriver möjligheten att rulla tillbaka till en tidpunkt bara millisekunder före en oönskad händelse. Det är en betydligt mer detaljerad återställningspunkt än traditionella snapshotbaserade modeller och är tänkt att göra det möjligt att återgå till ett tillstånd precis före en förändring eller incident.
VMware-exiten blir också en säkerhetsfråga
En stor del av presentationen handlar samtidigt om något som på ytan inte har med cybersäkerhet att göra: VMware. Broadcoms förändrade strategi och villkor har fått många organisationer att utvärdera alternativ, och Said Boukhizou beskriver hur DataCore ser en kraftig ökning av intresset för andra hypervisorer, bland annat Proxmox.
Här blir DataCores filosofi om öppenhet central. Plattformen ska kunna köras på hårdvara från olika tillverkare och stödja flera hypervisorer. En organisation som vill lämna VMware ska exempelvis kunna behålla sin lagringsmiljö samtidigt som den byter virtualiseringsplattform. DataCore erbjuder också verktyg för att konvertera virtuella maskiner mellan olika hypervisorer.
Det handlar inte bara om att minska kostnaderna eller undvika att köpa ny hårdvara. För säkerhetsarbetet innebär en sådan flexibilitet att ett tekniskt beroende inte behöver bli ett permanent beroende. Om en leverantör förändrar sin produktstrategi, priser eller supportmodell ska organisationen kunna byta ut en komponent utan att behöva riva hela sin infrastruktur.
Said Boukhizou återkommer flera gånger till att DataCore inte kapslar in kundens data i ett eget proprietärt format. Data ska kunna nås med standardiserade protokoll och kunden ska kunna komma in och ut ur plattformen utan att bli beroende av DataCore.
Det kan låta som en teknisk detalj, men blir allt mer relevant när backup och återställning betraktas som en del av organisationens motståndskraft. En backup som bara kan läsas av den leverantör som skapade den kan bli ett problem den dag leverantören inte längre är ett alternativ.
Isolering som försvarslinje
DataCore arbetar också med miljöer där det inte är önskvärt att all information skickas till molnet. Said Boukhizou tog bland annat upp industriella miljöer, läkemedelsproduktion och forskning där data kan vara både känsliga och verksamhetskritiska.
I ett exempel handlar det om fabriker med egna lokala IT-miljöer. Där kan en verksamhet ha hundratals anläggningar eller butiker och behöva köra lokala system även om internetförbindelsen försvinner. I stället för att låta varje plats vara tätt integrerad med centrala system kan delar av infrastrukturen hållas isolerade. Said Boukhizou menar att det samtidigt kan minska attackytan: om en angripare tar sig in i en isolerad butik eller fabrik behöver angreppet inte automatiskt ge tillgång till resten av verksamheten.
Samma tänkande återkommer i miljöer där känsligheten i informationen gör molnlagring olämplig. Said Boukhizou beskriver bland annat laboratorier där internetanslutning saknas eftersom verksamheten hanterar forskning och information som måste hållas lokalt. I sådana miljöer blir lokal lagring inte ett tekniskt arv utan en del av säkerhetsmodellen.
Det är också en anledning till att DataCore har byggt upp ett bredare produktlandskap genom flera förvärv. I stället för att försöka göra en enda plattform som ska lösa alla typer av lagringsproblem har bolaget köpt in specialiserade lösningar för bland annat objektlagring, Kubernetes, HPC, media och Linuxbaserade edge-miljöer. Said Boukhizou beskriver strategin som ett sätt att kunna möta olika typer av datamiljöer utan att tvinga alla kunder in i samma tekniska modell.
Nu ska dessa delar i stället knytas ihop.
AI ska observera – inte ta över
Det kanske mest framtidsinriktade inslaget i presentationen är DataCores satsning på agentisk drift. Efter förvärven är nästa steg enligt Said Boukhizou att samla produkterna i en gemensam plattform där AI-agenter kan användas för att observera, analysera och föreslå åtgärder.
Det handlar om ett tydligt skifte i hur lagringsinfrastruktur hanteras. I den traditionella modellen tittar en administratör på dashboards, analyserar loggar och försöker identifiera vad som har hänt. Den agentiska modellen ska i stället kontinuerligt observera systemet, korrelera telemetri och identifiera avvikelser. Därefter ska den kunna rekommendera åtgärder och, när användaren godkänner dem, genomföra definierade arbetsflöden.
Said Boukhizou är samtidigt påtagligt försiktig med att låta AI fatta beslut helt på egen hand. Det är särskilt tydligt när samtalet kommer in på säkerhetskritiska miljöer. DataCore har många kunder inom exempelvis vård och industri, där ett felaktigt automatiserat beslut kan få betydligt större konsekvenser än ett fel i en vanlig IT-applikation.
Därför bygger DataCore in olika nivåer av agentisk åtkomst. En agent kan enbart observera och läsa information, den kan få möjlighet att göra förändringar eller – i ett mer avancerat läge – genomföra mer ingripande åtgärder. Grundprincipen är att människan fortfarande ska finnas kvar i loopen när konsekvenserna kan bli stora.
Det är en viktig distinktion i en tid när allt fler infrastrukturtillverkare använder begrepp som AI och agentic operations. Said Boukhizou avfärdar själv det som han kallar ”AI washing” och menar att en agent måste ha faktisk tillgång till systemets data, förstå den aktuella miljön och kunna koppla ihop händelser för att vara användbar.
AI som extra kontrollager
Ett av exemplen är kapacitetshantering. En agent ska kunna identifiera data som legat orörd under lång tid på dyr högpresterande lagring och föreslå att informationen flyttas till billigare objektlagring. På samma sätt ska den kunna upptäcka prestandaavvikelser, korrelera dem med systemets övriga information och ge en administratör ett mer precist underlag för felsökning.
Ur ett säkerhetsperspektiv blir dock agentens förmåga att förstå systemets normalläge minst lika intressant. Om plattformen kontinuerligt samlar in telemetri och bygger upp en bild av hur arbetslaster normalt beter sig kan avvikelser identifieras tidigare. Det är inte samma sak som ett traditionellt säkerhetssystem för hotdetektion, och Said Boukhizou gör inte heller anspråk på att DataCores agent ska övervaka hela infrastrukturen. Exempelvis kan systemet se en förhöjd latens i lagringsvägen men inte själv avgöra om problemet ligger i en nätverksswitch som den inte har insyn i.
Det är en viktig begränsning – men också en illustration av hur DataCore ser på AI: som ett verktyg för att minska tiden mellan upptäckt, diagnos och åtgärd snarare än som en ersättare för den mänskliga administratören.
Said Boukhizou beskriver just tiden till lösning som en personlig drivkraft. Om en kund får problem ska supporten inte behöva börja med att be kunden samla in loggar, beskriva vad som hänt och sedan vänta på analys. Om agenten redan har tillgång till relevanta händelser, telemetri och systeminformation kan den sammanställa situationen innan supportärendet når en tekniker.
Från produktportfölj till säkerhetsplattform
Det är här DataCores många förvärv börjar få en annan betydelse. Said Boukhizou beskriver inte längre strategin som att lägga till ännu en produkt i portföljen, utan som ett försök att skapa en gemensam plattform där kunden kan välja vilken teknik som passar den aktuella arbetslasten – och sedan hantera den genom samma kontrollplan.
San Symphony, StarWind, Swarm och övriga komponenter ska på sikt bli delar av samma större modell. DataCore vill kunna hantera traditionell virtualisering, Linuxmiljöer, containers, objektlagring och edge-installationer utan att kunden behöver ge upp möjligheten att byta underliggande teknik.
Ett konkret exempel från presentationen kommer från stålindustrin. Said Boukhizou beskrev en miljö där samma verksamhet använder VMware i Frankrike och Hyper-V i Spanien, men där DataCore används för att skapa en gemensam lagrings- och resiliencemodell. I samma miljö finns dessutom sensorer som kontinuerligt samlar in data om utsläpp. Informationen måste sparas så att företaget vid en eventuell myndighetskontroll kan visa hur verksamheten har legat till i förhållande till tillåtna nivåer.
Det exemplet fångar mycket av den riktning DataCore beskriver. Säkerhet handlar inte längre om en enskild produkt som står mellan angriparen och verksamheten. Den måste byggas in i hur data lagras, isoleras, flyttas, återställs och bevaras över tid.
Och kanske är det just där DataCores idé om frihet får sin tydligaste säkerhetsdimension. Om data kan flyttas mellan plattformar, om hårdvara kan bytas utan att hela arkitekturen måste göras om och om återställningen inte är beroende av att den ursprungliga programvaran fortfarande fungerar, minskar också konsekvenserna när något går fel.
På IT Press Tour i Ljubljana handlade därför DataCores presentation om betydligt mer än lagring. I botten fanns en enkel men allt mer relevant fråga: vad händer med organisationens data när själva infrastrukturen inte längre går att lita på?
DataCores svar är att motståndskraften måste byggas längre ner i arkitekturen – med immutabilitet som skydd mot manipulation, isolering som begränsning av attackytan, öppenhet som skydd mot leverantörsberoende och AI som ett kontrollerat verktyg för att upptäcka och hantera problem. Och även när systemen blir mer automatiserade är Said Boukhizou tydlig med var den yttersta kontrollen ska ligga.
När det handlar om verksamhetskritiska data är tanken inte att människan ska försvinna ur kedjan. Det är att människan ska få bättre förutsättningar att fatta rätt beslut när tiden är knapp.
