Drygt ett och ett halvt år efter Sveriges inträde i Nato befinner vi oss i ett nytt säkerhetspolitiskt landskap. Det som tidigare sågs som en statlig och militär fråga har snabbt blivit ett ansvar på systemnivå som involverar civilsamhälle, industri och akademi. Det skriver Anders Spalding och Robert Järkeborn, tidigare underrättelseofficerare.
Det här är en opinionstext. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Totalförsvar är inget nytt begrepp, men har återvänt i takt med att hotbilden breddats och fördjupats. Samtidigt visar USA en växande strategisk oberäknelighet, vilket tvingar Europa att ta större ansvar – militärt, industriellt, ekonomiskt och teknologiskt. I en tidigare artikel betonades ledarskapets roll för att bygga ett starkt säkerhetsskydd[1]. Här handlar det om nästa steg: säkerhet i internationella och industriella sammanhang. Frågan är inte längre begränsad till militära anläggningar eller kritisk infrastruktur – säkerhetsmedvetande måste genomsyra hela samhället, från teknikbolag till europeiska industrikonsortier.
Sveriges medlemskap i Nato har förändrat förutsättningarna för vårt försvar och vår säkerhet. Det ger oss en plattform för gemensam planering, kapacitetsutveckling, övningar och underrättelsesamarbete, men kräver också större ansvar för att skydda teknik, kunskap och infrastruktur som påverkar alliansens samlade förmåga. Tidigare vilade mycket av det västliga säkerhetssamarbetet på USA som sammanhållande nav. Men internpolitiska motsättningar och en mer isolationistisk retorik gör att övriga Nato-länder inte längre kan ta den rollen för given. Konsekvensen är att Europa måste ta större ansvar för sin egen och varandras säkerhet. Därför får EU:s försvarssamarbeten – som EDF[2], PESCO[3] och OCCAR[4] – ökad strategisk betydelse, liksom bilaterala samarbeten med länder som Finland, Tyskland och Frankrike. Dessa omfattar inte bara materiel och forskning utan även cybersäkerhet, logistik, kommunikation och kritisk infrastruktur. För att lyckas krävs gemensamma säkerhetsstandarder, förtroende och transparens. Här blir säkerhetskulturen avgörande, bortom nationella gränser, branscher och organisationsnivåer.
Alla internationella försvars- och tekniksamarbeten har egna säkerhetskrav, men det är nationernas ansvar att de efterlevs av både myndigheter och företag. I Sverige regleras detta genom säkerhetsskyddslagen (2018:585), säkerhetsskyddsförordningen (2021:955), säkerhetsskyddsavtal (SSA) via FMV, samt exportkontroll och FDI-granskning. Dessa instrument gör att svenska myndigheter kan garantera mot Nato, EU eller enskilda partner att industrin håller rätt skyddsnivå. Trots detta finns luckor. Inom dual-use-sektorn, startups och underleverantörskedjor saknas ofta etablerad och ändamålsenlig personalsäkerhet, informations- och IT-säkerhet, samt rutiner för incidentrapportering. Dessa aktörer riskerar att hamna utanför regelverkens definitioner och blir svaga länkar i internationella samarbeten – något främmande makt utnyttjar genom investeringar, värvning av insiders eller cyberangrepp. På så sätt kan hela kedjans motståndskraft undergrävas, även när större aktörer och staten i övrigt uppfyller de formella kraven.
Sveriges starka ställning inom teknik och innovation – med spets inom sensorteknik, kommunikationssystem, flyg- och rymdteknik, alla med både civil och militär användning – gör oss särskilt intressanta för utländska underrättelsetjänster. Kriget i Ukraina har dessutom visat hur snabbt ny teknik kan förändra krigföringen och ökat intresset för ännu oprövad teknologi. Möjligheten att reproducera, utveckla motmedel eller sabotera en motståndares förmåga kan avgöra vem som får övertaget. Drönartekniken, där civila företag i nära samarbete med försvaret driver utvecklingen, har blivit en modell för västvärlden. Behovet av snabb innovation och de strikta säkerhetskrav som präglar den västeuropeiska kontexten skapar dock en motsättning som kan hämma utvecklingstakten. Mindre aktörer hamnar i dubbel utsatthet: intresset för dem ökar samtidigt som de är mest sårbara för infiltration och spionage. Hoten är inte heller begränsade till östliga aktörer. Även geopolitiskt likasinnade stater kan, av konkurrensskäl och ekonomiska intressen, bedriva underrättelseverksamhet för att stödja sin egen industri – en obekväm men reell sanning.
För att möta de utmaningar som Nato-medlemskapet och det förändrade omvärldsläget innebär måste Sverige engagera hela innovationssystemet. Det är inte längre bara försvarsindustrin som står för teknisk förnyelse. Startups, techbolag, universitet och forskningsinstitut spelar en allt större roll – både som möjligheter och risker. Initiativet mellan Vinnova och Försvarsmakten, där civila företag får stöd att delta i försvarsnära forskning och utveckling, är ett bra exempel. Samtidigt blir det tydligt att många mindre aktörer saknar grundläggande förståelse för säkerhetsskydd, informationsklassning och hotbildsanalys. De vet helt enkelt inte hur de ska hantera underrättelsehotet eller digital säkerhet kopplad till dual-use-teknologi – och förståelsen för hur en motståndare arbetar med kvalificerad HUMINT är i praktiken obefintlig. Ett konkret exempel är det rysk-svenska par som greps i Nacka 2022. De misstänktes ha använt sitt exportbolag som mellanhand för avancerad teknologi med både civila och militära användningsområden på uppdrag av GRU. Även om processen inte ledde till fällande dom i tingsrätten visade fallet hur lätt en civil aktör utanför försvarssektorn kan bli en bricka i ett större underrättelsespel.
Insiderhotet är en annan dimension. Konkurrensen om spetskompetens i kombination med undermålig personalsäkerhet gör det möjligt att infiltrera verksamhet redan i rekryteringsprocessen – en snabbare och mindre riskfylld metod än att försöka värva befintlig personal. Talangpoolen är dessutom global. Många svenska kandidater är utbildade utomlands, inte minst i Kina och Indien där staten aktivt investerar i naturvetenskap, datavetenskap och cyberteknik. Det skapar förutsättningar för att underrättelsetjänster kan uppmuntra individer att söka sig till strategiskt intressanta positioner i svenska företag.
För svenska arbetsgivare försvårar utländskt medborgarskap möjligheten att verifiera bakgrund och att bedöma lojalitet mot svenska intressen, särskilt när individen har kvar familj, ekonomiska tillgångar eller andra kopplingar till hemlandet. Det kan få allvarliga konsekvenser om en sådan person avancerar i organisationen utan att riskerna fullt ut har förståtts – och hanterats. Framgången kan dessutom ökas genom att flera kandidater med snarlika, men skräddarsydda, CV:n söker samma tjänst – ett mönster som svenska företag i allt större omfattning utsätts för.
För att möta utmaningarna krävs både strukturellt stöd och kulturell förändring. Det första handlar om att skapa plattformar, utbildningsprogram och finansieringsmodeller som gör det möjligt för civila aktörer att leva upp till säkerhetskrav. Det andra handlar om att bygga en förståelse för varför dessa krav finns – att säkerhet inte är ett hinder för innovation utan en förutsättning för långsiktig trovärdighet och internationellt förtroende. Sverige har redan ett gott renommé inom teknik, forskning och militärt samarbete. Om vi också kan positionera oss som ledare inom samhällelig och institutionell säkerhet blir det inte bara en minskad risk för gemensamma skyddsvärden, utan också en konkurrensfördel för varumärket Sverige. Misslyckas vi riskerar vi istället återkommande incidenter som underminerar trovärdighet, samarbeten och i värsta fall uppmuntrar hotaktörer att rikta resurser mot våra svagaste länkar. Att bygga en stark säkerhetskultur i en organisation är komplext – än svårare på systemnivå, där offentliga och privata, nationella och internationella aktörer måste samverka. Det kräver en gemensam värdegrund, tydliga regelverk och ledarskap som prioriterar säkerhetsfrågor lika högt som affärsutveckling och innovation.
Som nation har vi på systemnivå visat en viss okunskap inför hur stort intresse Sverige väcker hos främmande makt. En naivitet som återkommande avslöjats genom historiska fall. Insiderskandalen inom Försvarsmakten 2005, där en officer under en insats i Kosovo försåg främmande makt med skyddsvärda uppgifter, visade med all tydlighet hur allvarligt hotet inifrån kan vara. I ett Nato-sammanhang kan ett sådant fall tillfälligt sätta en hel nation i kylan, och förtroende tar lång tid att bygga upp. Samtidigt har fall som spionaffären vid Ericsson 2002 och Scania 2019 visat att civila företag också är attraktiva mål. Hotbilden är bred – det handlar inte bara om militär information, utan lika mycket om teknologi, affärskritisk kunskap och strategiska samarbeten. Att integrera säkerhetskultur på systemnivå innebär därför att gå bortom regelverk. Lagar och avtal sätter ramarna, men kultur avgör hur de efterlevs i praktiken. Det handlar om att bygga förtroende, fånga upp signaler, skapa incitament för rätt beteenden och utveckla förmågan att lära och anpassa sig när hoten förändras. Hotlandskapet utvecklas ständigt – men det mänskliga säkerhetshotet, HUMINT-dimensionen, är lika aktuellt som någonsin. Därför krävs nya former av samverkan mellan försvar, näringsliv, akademi och tillsynsmyndigheter för att skapa ett innovationslandskap som står emot spionage, cyberangrepp och strategisk påverkan.
Vi befinner oss i ett läge där säkerhet inte längre är en isolerad fråga för Försvarsmakten och Säkerhetspolisen, utan en bred samhällsangelägenhet. Sveriges Nato-inträde har höjt kraven på förtroende, professionalism och säkerhetsmedvetenhet, samtidigt som nya möjligheter öppnats för civila aktörer att bidra till försvarsförmågan. Men det räcker inte att bredda ansvarskretsen – vi måste också bredda synen på vad säkerhet innebär. Det handlar inte bara om regelverk, teknologi eller militär kapacitet, utan om kultur, tillit och ett gemensamt åtagande som sträcker sig bortom organisationsgränser och nationella intressen.
Under årtionden av fred har vi ofta förminskat hot som underrättelseverksamhet, spionage och påverkansoperationer. Den tiden är förbi. Sverige, som den senaste Nato-medlemmen, måste leva upp till bilden av en pålitlig partner och bidra till att göra alliansen starkare.
För säkerhet skapas inte i isolerade delar, utan i helheten. När samarbetet brister, brister också skyddet. Därför måste vi lyfta säkerhetskulturen till systemnivå och vi måste ta den på allvar – som vår gemensamma försvarslinje mot de hot som verkar i det dolda.
Utan säkerhet ingen innovation – och utan samverkan inget försvar.
————————————
Anders Spalding
Robert Järkeborn
Författarna är tidigare underrättelseofficerare med specialisering inom HUMINT (Human Intelligence), med tillsammans över 25 års erfarenhet inom underrättelseverksamhet och säkerhetstjänst, huvudsakligen från befattningar inom den Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (Must).
[1] Nationell säkerhet – ledarskapets roll i fokus, Kkrva 31 Jan 2025, Nationell säkerhet: Ledarskapets roll i fokus – KUNGL KRIGSVETENSKAPSAKADEMIEN
[2] European Defence Fund
[3] Permanent Structured Cooperation
[4] Organisation Conjointe de Coopération en matière d’Armement
Aktuell Säkerhet jobbar för alla som vill göra säkrare affärer och är därför en säker informationskälla för säkerhetsansvariga inom såväl privat som statlig och kommunal sektor. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!
Genom att klicka på "Prenumerera" ger du samtycke till att vi sparar och använder dina personuppgifter i enlighet med vår integritetspolicy.
