Våld i nära relationer kan bli en säkerhetsrisk på jobbet

Våld i nära relationer sker ofta i det fördolda. Men konsekvenserna stannar inte nödvändigtvis i hemmet.

Det var ett av budskapen när Qnet bjöd in trygghets- och säkerhetsexperten Markus Antonsson till en digital föreläsning om psykiskt och fysiskt våld mot närstående – och om hur omgivningen kan upptäcka och agera när någon är utsatt.

För arbetsgivare handlar frågan inte enbart om omsorg om medarbetaren.

– Psykiskt och fysiskt våld mot närstående kan innebära betydande risker kopplade till personalsäkerhet, infiltration, informationsläckage och informationssäkerhet, säger Markus Antonsson.

Han pekar särskilt på verksamheter där medarbetare har tillgång till känslig eller sekretessbelagd information, system eller lokaler.

– Det är inte ovanligt att våldsutövare genom hot, kontroll eller manipulation får tillgång till känslig eller sekretessbelagd information via den utsatta personen.

Frågan är enligt honom särskilt relevant för statliga myndigheter, samhällsviktig verksamhet och större företag.

– Jag upplever att säkerhetsbranschen generellt pratar alldeles för lite om kopplingen mellan våld mot närstående och säkerhetsskydd.

Våld är betydligt mer än slag

Under föreläsningen beskrev Markus Antonsson våld mot närstående som ett komplext område som omfattar betydligt mer än fysiskt våld.

Det kan bland annat handla om psykiskt, sexuellt, ekonomiskt och digitalt våld, försummelse, hot och kontroll.

– Det psykiska är nästan det mest allvarliga. Det bildar ett ärr i personen som kanske aldrig läker.

Det psykiska våldet kan dessutom utvecklas gradvis. Gränser förskjuts och den utsatta anpassar sig successivt till en situation som för en utomstående kan framstå som obegriplig.

– Det kan börja som en pusselbit. ”Jag tycker att du är finare i den röda tröjan.” Nästa gång kan det vara att du är snyggare i den blå med polokrage.

Nästa steg kan handla om vem personen träffar eller att partnern vill att hon eller han ska stanna hemma.

– Gränserna förskjuts hela tiden. Till slut tappar man sig själv.

Digital kontroll ett problem bland unga

Våld mot närstående finns inte heller enbart i vuxna parrelationer. Antonsson tog under föreläsningen upp bland annat barn och unga, äldre, våld mot föräldrar och syskon, personer som är beroende av omsorg samt hedersrelaterat våld och förtryck.

Bland unga är den digitala dimensionen särskilt viktig.

– Digitalt är ett jätteproblem mot unga i dag. Det är extremt mycket kontroll, både digital och psykisk.

Gemensamt är att våldet utövas av någon som står den utsatta nära.

– Det blir mycket värre när den som utsätter dig är någon du håller kär. Hjärtat och förnuftet talar inte alltid samma språk.

Fel fråga till den som utsätts

En fråga som ofta riktas till den som lever i en våldsam relation är varför personen inte lämnar.

Det är ett synsätt Markus Antonsson vill förändra.

– ”Varför går du inte? Varför lämnar du inte?” De frågorna skuldbelägger. Frågan vi i stället behöver ställa är: Varför utövar du våld?

Det finns samtidigt många skäl till att det kan vara svårt att lämna en våldsam relation.

Barn kan vara en kvarhållande faktor. En förälder kan exempelvis vara rädd för vad som händer om barnen efter separationen ska vistas ensamma hos den våldsutövande föräldern.

Även ekonomi, bostadsbrist, social isolering, husdjur, utmattning och rädsla kan spela in. Därtill finns ofta starka känslomässiga band.

– Kärleken och hoppet finns ofta kvar.

Och att lämna innebär inte alltid att våldet upphör.

– Eftervåldet kan nästan vara ännu värre.

Signalerna kan märkas på jobbet

Arbetsplatsen kan vara en av de miljöer där omgivningen upptäcker att något har förändrats.

Markus Antonsson nämnde bland annat sena ankomster, ökad sjukfrånvaro, koncentrationssvårigheter och minskat engagemang som möjliga signaler.

Det kan också handla om att en medarbetare plötsligt blir mindre flexibel kring arbetstider, undviker sociala aktiviteter eller har ovanligt många tider att passa.

En starkt kontrollerande partner kan också bli märkbar.

– Det kan vara någon som alltid måste ha mobilen med sig, till och med på möten. Eller att partnern alltid lämnar och hämtar med bilen.

Påtaglig oro, ångest, trötthet, social isolering eller återkommande skador med bristande förklaringar kan också väcka frågor.

Ingen enskild signal innebär att en person är utsatt. Men förändringar och mönster kan ge anledning att reagera.

– Ofta börjar det med magkänslan. Man känner att något inte stämmer.

Våga ställa frågan

När oron väl finns kommer nästa svåra steg: att fråga.

Antonssons råd är att tänka igenom både tid, plats och vem som bör ta samtalet.

– Ställ inte frågan på fredag eftermiddag om du sedan går hem. Ta den när det finns tid att följa upp.

Chefens kontor är inte nödvändigtvis den bästa platsen. Ett mindre formellt sammanhang kan göra det lättare att prata.

– Ta en walk and talk. När jag arbetar med krisstöd tar jag ofta en promenad.

Det behöver inte heller vara chefen som frågar. Det viktiga är vem personen känner förtroende för.

Frågan kan utgå från den oro man själv känner och de förändringar man har sett, snarare än från ett påstående om vad som pågår.

– Man kan säga: ”Jag har fått en känsla av att du inte mår bra. Hur har du det?”

Och om svaret blir nej första gången behöver frågan inte vara färdigställd.

– Var en jobbig jävel. Du kan ställa frågan många gånger.

Lyssna innan du försöker lösa

Om någon väl berättar om sin situation kan den spontana reaktionen vara att börja ge råd och hitta lösningar.

Markus Antonsson uppmanar i stället till tålamod.

– De behöver tid. Man behöver lyssna, lyssna, lyssna.

Den utsatta bör också vara delaktig i vilka åtgärder som vidtas.

– Involvera den utsatta. Erbjud att följa med, inte bara säga åt personen vart den ska gå.

Ett samtal är sällan tillräckligt. Stöd kan behöva ges under lång tid och arbetsgivaren eller kollegan bör följa upp.

– Det behövs ofta flera samtal innan en förändring sker. Fråga igen: ”Vi pratade förra veckan. Hur känns det nu?”

Arbetsgivaren kan göra konkreta anpassningar

Att våga fråga är en del. Nästa är att organisationen faktiskt är förberedd på svaret.

Antonsson efterlyser tydliga rutiner och checklistor för vad arbetsplatsen ska göra om en medarbetare berättar att hon eller han är utsatt.

Arbetsgivaren kan också göra konkreta anpassningar för att underlätta situationen.

– Vad har vi på plats och vad behöver komma på plats? Det handlar om att ta ansvar och vara en attraktiv arbetsplats.

”Vi kan göra mycket för att skydda varandra”

För säkerhetsorganisationen finns ytterligare en dimension. En våldsutövande person kan inte bara utgöra ett hot mot den enskilda medarbetaren utan också skapa risker för arbetsplatsen.

Det innebär att frågan kan behöva hanteras inom såväl arbetsmiljö och HR som säkerhet.

– Vi kan göra mycket för att skydda varandra, säger Markus Antonsson.

Hans avslutande uppmaning är att inte utgå från föreställningar om vem som kan drabbas.

– Ha med er att den ni minst anar kan vara den som utsätts – eller den som utövar våld.