Sveriges energisäkerhet avgörs också utanför landets gränser

Det brann i högspänningsledningarna nära ett kraftverk i Berlin. Omkring 45 000 hushåll förlorade strömmen. Värmen, mobilnäten och kollektivtrafiken drabbades också. Det var januari 2026. Månaden före angreps vind- och solkraftanläggningar och ett värmekraftverk i Polen. Både IT-system och industriella styrsystem angreps. I norska Bremanger hade någon under våren öppnat dammluckorna genom ett cyberangrepp. De stod öppna i fyra timmar.

Händelserna finns i Svenska kraftnäts rapport Öppen antagonistisk hotbild mot svensk elförsörjning från oktober detta år. Där ryms sabotage, spionage, cyberangrepp och påverkansoperationer. Ryssland pekas ut som det allvarligaste hotet. Men rapporten bör också läsas som en varning för hur sårbart själva byggandet och driften av vår elproduktion har blivit.

Skillnad på kapacitet och drift

Svensk energidebatt kretsar kring nya reaktorer, vindkraftsparker, elpriser och nätkapacitet. Betydligt mindre sägs om vad som händer när en växelriktare går sönder, en styrmodul måste bytas eller tillverkarens servicepersonal inte längre kan komma. Att ha kapacitet på papperet är inte detsamma som att kunna hålla den i drift.

Ta den svenska vindkraften. År 2023 kontrollerade tre kinesiska statsägda företag 10,4 procent av den installerade kapaciteten, enligt en studie som rapporten hänvisar till. Studien bedömde risken för direkta elavbrott eller prismanipulation genom ägandet som relativt låg. Det större hotet var beroendet av kinesiska leveranskedjor och möjligheten att strypa tillgången på reservdelar.

Det är en viktig skillnad. Vi kan granska vem som köper ett kraftverk utan att fråga oss vem som tillverkar de komponenter som gör det möjligt att reparera. Ägaren behöver inte vara densamma som den som ytterst avgör hur snabbt produktionen kan återupptas.

Tekniken tillför dessutom en annan sorts risk. Svenska kraftnät tar upp uppgifter från 2025 om dolda, otillåtna mobilradiomoduler i kinesiska växelriktare i solcellsparker i USA och Europa. Om sådan utrustning kan användas för fjärråtkomst blir frågan om komponenternas ursprung lika konkret som frågan om anläggningens fysiska skydd.

Säkerhetspolitisk kostnad

Samma koncentration finns på europeisk nivå. Flera nordiska och europeiska systemoperatörer anlitar gemensamma leverantörer av kritiska tjänster och komponenter. När flera länder samtidigt behöver reparera sina elsystem kan den gemensamma leverantören bli en flaskhals i stället för en trygghet.

Det borde förändra hur vi planerar energiinvesteringar. Inför upphandlingar behöver vi veta vilka delar som saknar alternativ, hur länge en anläggning klarar sig utan leveranser och vem som faktiskt kan laga den vid ett större avbrott. Uppgifterna måste sammanställas också på systemnivå. Ett bolag ser sin egen risk, men inte alltid att deras reservplan bygger på samma tillverkare som grannens.

Internationell handel har gjort svensk elproduktion tekniskt möjlig och ekonomiskt rimlig. Den ska inte avvecklas. Men den säkerhetspolitiska kostnaden av ensidiga beroenden kan inte fortsätta behandlas som en fråga för inköpsavdelningen.

Vi har lärt oss att fråga hur mycket el Sverige kan producera. Nu måste vi också ta reda på vem som kan få produktionen att fungera igen.

Hugo Hobring
Geopolitisk analytiker