Ge Sveriges stadsnät uppdraget att uppgradera våra skyddsrum med fiberuppkoppling – för allas trygghet

De viktigaste trygghetsfaktorerna vid en kris är enligt MCF tillgång till korrekt information, säkrat dricksvatten och värme, samt social gemenskap. I de nya så kallade trygghetspunkterna ska kommuner kunna samla många människor och ge dem värme, dricksvatten och information, och tex möjlighet att ladda mobilen. Men vad ska de med mobilen till om skyddsrummet är frånkopplat omvärlden?

Tänk om det värsta händer. Sverige blir attackerat av främmande makt, och plötsligt är du tvungen att lämna ditt hem med barnen för att söka skydd i ett skyddsrum. Ni är många som springer ner i samma skyddsrum, okända för varandra, olika väl förberedda. Ni stänger dörren mot omvärlden och väntar. Skyddsrummet har tjocka betongväggar och avstängd ventilation för att skydda er mot det som sker utanför, men du vet inte var resten av familjen befinner sig. Kanske börjar det bli fullt – hur ska du veta om luftkvaliteten är tillräcklig? Finns det plats i ett annat skyddsrum? Hur ska barnen upprätthålla sin utbildning om kriget pågår år efter år om det inte går att ha kontakt med omvärlden?

Det här är situationer och frågor som Ukraina behövt ta ställning till de senaste åren. Vi är idag mer beroende av information och kontakt med omvärlden än någonsin tidigare, och för att skyddsrum ska vara trygga idag krävs mer än betong och ventilation.

Dagens skyddsrum följer krav från förra århundradet

Sverige har sedan tidigare ett väl utbyggt nät av skyddsrum. Enligt MCF finns det idag 64 000 skyddsrum, med plats för 7 miljoner människor. Det motsvarar ca 70% av befolkningen. Majoriteten byggdes mellan 1940-talet och 1990-talet, det sista statligt finansierade skyddsrummet uppfördes 2002. Det var innan vårt största informationsflöde flyttat över till Internet och fiberutbyggnaden var då bara i sin linda.

Det betyder att uppkopplingen inne i de flesta skyddsrum är om inte obefintlig, så åtminstone gravt bristfällig. Det rimmar illa med att en av de viktigaste trygghetsfaktorerna vid en kris är tillgång till korrekt information.

I över fyra år har ukrainarna levt under trycket av ett fullskaligt anfallskrig. Det har inneburit att mycket av samhällets funktioner måste gå att hantera i skyddsrum. Barn behöver undervisning, kommunikation mellan samhällsaktörer måste fungera. Och det måste fungera även när Ryssland slår ut normala kommersiella kommunikationer.

I Helsingborg har vi tagit fasta på medborgarnas behov av kommunikation i kris. I ett pilotprojekt vi genomfört i nära samarbete med den ukrainska staden Vinnytsia har vi börjat koppla upp skyddsrum med indragen fiber, mobiltäckning och mobil reservel. Om ett större avbrott inträffar, t ex vid en attack mot kommunikationer av det slag vi sett i Ukraina, går skyddsrummen över till ödriftskommunikation via stadsnätets fiber. På så sätt kan krisledningen fortsätta sammanställa och distribuera kritisk information.

Genom att använda modern teknik kan vi mäta hur många som befinner sig i skyddsrummet och hur luftkvaliteten är i utrymmet, och skicka den informationen vidare till krisledningen. Via krissidan kan staden då vid behov uppmana till omplacering till skyddsrum som har mer plats i närheten, och informationen om luftkvaliteten talar om när besökarna behöver använda den manuella ventilationen, för att säkra att alla som sökt skydd i skyddsrummet mår bra. Det första skyddsrummet invigdes i april och är besiktigat och godkänt av MCF.

Allt gott så. Skulle man kunna tro.

Delat ansvar ingens ansvar

Men frågan om vem som ska stå för uppgraderingen landar i en annan utmaning med skyddsrum – ansvaret är delat. Fastighetsägaren ansvarar för att skyddsrummen är fysiskt iordningsställda enligt MCFs kravlista, men den omfattar idag endast fysiska krav. Samtidigt ansvarar kommunen för allmänhetens trygghetsupplevelse i händelse av kris, men har inte rådighet över det fysiska utrymmet.

När ansvaret inte samlas, och när den viktiga kommunikationen inte kravställs, riskerar skillnaderna bli stora mellan skyddsrum i olika delar av landet, och i olika delar av kommunerna. Trygghet riskerar att bli en fråga om att ha turen att bo på rätt ställe. Men så behöver det inte vara.

Sveriges stadsnät är redo för ansvaret

I Sverige finns idag 180 kommunalt ägda stadsnätsbolag. Vi äger, underhåller och driftar lokala stadsnät utan inblandning från ekonomiska intressen i andra länder, och med demokratiskt inflytande över verksamheten.

Sveriges lokala stadsnät har redan idag uppdrag inom civil beredskap från PTS. Vi kan tekniken, vi har organisationen på plats och full kontroll över infrastrukturen. Vi vill därför uppmana nästa regering att lära av erfarenheterna från Ukraina och utöka uppdraget kring skyddsrummen till att också omfatta kommunikation. I Ukraina ställs idag krav på att alla skyddsrum ska vara anslutna till fibernät för att säkerställa att samhället fortsätter fungera även vid en attack. Sverige behöver avsätta resurser för att säkerställa samma ambitionsnivå.

Vi har infrastrukturen, kompetensen och organisationen för att ta oss an uppgiften. Vi hoppas att de aldrig ska behöva användas – men om krisen eller kriget är ett faktum ska Sverige vara redo.

Ge oss uppdraget att skapa trygga skyddsrum för alla svenskar.

Mia Rolf, vd Pingday, Helsingborgs stadsnät
Robin Olsson, affärsområdeschef – digital infrastruktur, Malmö Stadsnät
Bo Plym AO-chef Jönköping stadsnät och vd Netsam
David Hjälmgården, vd Fibra, Västerås, Strängnäs och Hallstahammars stadsnät
Peter Lilja, vd Kumbro
Mats Berggren, vd Umeå Energi UmeNet AB, Umeås Stadsnät