Att alarmeringstjänsten fungerar är avgörande för att den nödställde ska få hjälp snabbt, tryggt och säkert. Riksrevisionens granskning av SOS Alarm visar att det finns brister som innebär en risk för den nödställde, till exempel att det saknas adresser till uppskattningsvis 80 000 bostäder och tusentals andra typer av byggnader.
En avgörande uppgift vid en nödsituation är att lokalisera den nödställde. Det behövs då bra tekniska lösningar samt uppdaterade kartor och adressregister. Granskningen visar att 21 procent av Sveriges befolkning bor i en kommun där byggnaders lägesbestämning riskerar att vara ungefärlig, 9 procent i en kommun med otillräcklig täckning av adresser för andra byggnader än bostäder, och 1 procent i en kommun med otillräcklig täckning av adresser för bostäder. Belägenhetsadresser bestäms av kommunerna och registreras hos Lantmäteriet. Regeringen bör vidta åtgärder för att förbättra registreringen av belägenhetsadresser.
Den 1:e juni i år kommer landstingen i Uppsala och Västmanland att öppna egna larmcentraler. Tidigare erfarenheter visar att sådana situationer kan leda till att alarmeringen försenas, till exempel om SOS Alarm måste vänta på att samtal besvaras. Riksrevisionen anser därför att det är viktigt att det finns en myndighet som har tillsynsansvaret för överföringen av nödanrop. Regeringen bör även överväga om det ska finnas ett övergripande tillsynsansvar för hela alarmeringsverksamheten, inte minst för att bolaget ansvarar för en samhällsviktig infrastruktur som innebär att svara på 112 och att kontakta andra räddningsresurser.
Hanteringen av riktiga anrop försenas också av ett stort antal felaktiga eller oseriösa samtal. SOS Alarm har lagt i genomsnitt 33 dygn per år de senaste åren på att besvara så kallade okynnessamtal. Regeringen bör därför låta utreda vad som kan göras för att minimera antalet okynnessamtal.
