”Väktare överfallna – en skjuten” löd rubriken under måndagskvällen [red. anm.]. Något som direkt väcker både oro och spekulationer. Var? Hur allvarligt är det och vad gör vi nu? Till och med polisen bekräftade att det rörde sig om att väktaren var allvarligt skadad och att förundersökning om försök till mord inletts.
Det är obehagliga sekunder och minuter som hinner passera innan jag får en överblick av rapporteringen. För mig handlade det inte om vilket bolag som var drabbade här, nej det här är något jag oroat mig för och varnat för länge, och nu var det ett faktum. Den yrkeskår jag representerar, som ska hjälpa till att skydda Sverige, hade attackerats.
Att väktare som ska bevaka ett fastighetshus beskjuts är fullständigt oacceptabelt och visar på att respekttröskeln för våra yrkesutövande som i tjänst endast gör sitt jobb, har sänkts ytterligare. I det här fallet rörde det sig om två väktare som skulle säkra ett bostadshus i Rinkeby, och blev skjutna på kuppen. Jag kan inte se denna händelse som något annat än ytterligare ett tecken på det allvarliga samhällshot Sverige som nation står inför och hur vi känns allt mer handfallna att ta kontroll över situationen.
För lite, för sent
Jag vill tro gott om alla tills motsatsen bevisas men den våldseskalering vi läser om i tidningen idag är en ökad problematik som fått härja fritt allt för länge. Något som kommer ur de subsamhällen som växer fram och där människor utan framtidstro ritat upp nya spelregler.
Men även om dessa eskalerade hot och våldsspiraler blir allt mer vanliga är det dags att sätta ned foten. Något som inte görs genom att tiga still eller tillsätta ytterligare utredningar. Förloppen kan upplevas som plötsliga och samhällets reaktion konkretiseras ofta ner i människors upplevda känslor kring otryggheten och där politikerna dementerar och kämpar med att säkerställa en känsla av normalitet och att de har koll på läget. Men är det verkligen sanningen, har politikerna koll på läget? Jag skulle vilja säga att för lite, för sent beskriver följderna av deras agerande, eller kanske det är dags att kalla det för vad det är – ett icke-agerande – och till följd har vi nu ytterligare en vinkel att föra till protokollet, nu är det inte bara poliser som blir beskjutna, medborgare som dör då de vistas på fel plats, nu får även väktarkåren smaka på kula.
Jag har länge försökt peka på att väktarkåren bör omfattas av ett ”förstärkt blåljusskydd”. Något som kanske inte hade stoppat gårdagens händelse men det kommer vi aldrig få veta. Vad vi däremot vet med säkerhet är att fastighetsbolag tvingas köpa säkerhetsåtgärder av privata bolag, och den våldseskalering som polisen inte bemästrar nu drabbat ytterligare en yrkeskår. För den samhällsinsats och arbete som väktarkåren utför och ansvarar för, är minst sagt samhällskritisk. Vi har inte längre råd att leka med människoliv genom att bagatellisera de hot dessa människor får utstå i takt med att uppdragen blir allt mer utsatta. Att Sverige har drabbats av ett ökande och allt grövre kriminellt våld är redan på politikeragendan, men att det nedskrivs till att hanteras som ett lokalt ordnings- och säkerhetsproblem kan vi inte acceptera.
Skjutningen [red. anm.] är djupt oroande och fullständigt oacceptabel. Det här är allvarliga händelser som handlar lika mycket om här och nu men också en indikation på var vi är på väg. Att det här ska ha gått att undvika råder ingen tvivel om, men nu krävs en krishantering där motåtgärderna är inriktade på den hoteskalation vi ännu inte upplevt men som kommer att komma om vi inte ser sanningen i vitögat. För varje kula som viner i vårt samhälle så skjuts Sverige i sank. Vem står på tur här näst?
Idag går mina tankar till det drabbade säkerhetsbolaget och de inblandade väktarna. Till er andra, var rädda om er där ute!
Joachim Källsholm
vd, Securitas Sverige AB
