Nyligen framkom att personer inom den rysk-ortodoxa kyrkan i Sverige har haft kontakt med ryska säkerhets- och underrättelsetjänster, vilket lokaltidningen VLT var först att rapportera om. I ett yttrande till Myndigheten för stöd till trossamfund skriver Säkerhetspolisen att man bedömer att ryska staten använder den rysk-ortodoxa kyrkan av Moskvapatriarkatet i Sverige för att bedriva underrättelseinhämtning.
Efter Sovjets fall har den rysk-ortodoxa kyrkan och den ryska staten närmat sig varandra. När kyrkan 1991 släpptes fri från den sovjetiska ateistiska propagandan kunde den börja söka sin egen roll i samhället, enligt Pär Gustafsson Kurki, försteforskare på FOI:s avdelning för försvarsanalys.
– Samtidigt var de väpnade styrkorna och den ryska staten i akut behov av något som kunde ersätta förlusten av den sovjetiska identiteten. Därför blev det ett slags äktenskap mellan kyrka och stat. Kyrkan hade ett färdigt paket med andlighet och en lång och rik historia, som man bokstavligen erbjöd till de väpnade styrkorna. Sedan dess har kyrkan fått en allt mer dominant roll i det ryska samhället, säger Pär Gustafsson Kurki.
Stort fokus på militärpräster
Idag använder den ryska regimen kyrkan bland annat som ett verktyg för att bedriva militärpropaganda och försöka frammana en starkare stridsmoral. Ändå är det väldigt få ryssar som är djupt religiösa, enligt Pär Gustafsson Kurki – bara drygt tio procent firar gudstjänst regelbundet. Detsamma gäller ryska soldater.
Att den rysk-ortodoxa kyrkan trots det används för statlig militär propaganda kan framstå som en paradox, och det är just vad Pär Gustafsson Kurki undersöker i FOI-rapporten Apostles of Violence – The Russian Orthodox Church’s Role in Russian Militarism.
Han har bland annat gått igenom rysk statistik, media och religiösa publikationer, läst den rysk-ortodoxa kyrkans egna dokument och analyserat ryska resultat i World Value Survey.
– När jag gjorde research framträdde bilden av att man slagit på stora trumman kring att man har militärpräster. Det fick mycket utrymme i media när de återinfördes 2009, säger Pär Gustafsson Kurki.
Militärprästerna är ett konkret exempel på hur den rysk-ortodoxa kyrkan utövar inflytande på de väpnade styrkorna, menar han. Men antalet heltidstjänster är få – totalt omkring 250.
– Det är en väldigt underdimensionerad organisation. Rimligtvis har de svårt att utföra arbete som har någon större inverkan på militär effektivitet och stridsmoral. Men betydelsen av det militära prästskapet ska inte heller underskattas. Det finns en infrastruktur som möjliggör större expansion.
Rättfärdigar regimens krigspolitik
Pär Gustafsson Kurki har tittat närmare på den rysk-ortodoxa kyrkans teologi och hur den förhåller sig till krig och dödande. I kyrkans dokument beskrivs krig som ett fenomen som beror på människans syndfulla natur, att vi har vänt oss från Gud, och att det därför är något som kommer finnas genom hela mänsklighetens historia.
– Det är inte så konstigt ur ett kristet perspektiv, utan en inställning som är ganska allmänkristlig. Även fältpräster i Sverige och andra västländer skulle kunna ställa upp på sådana formuleringar, säger Pär Gustafsson Kurki.
Men sedan finns det delar i den rysk-ortodoxa teologin som är mer anmärkningsvärda. I ett officiellt dokument förklarar kyrkan att det är rättfärdigt med krig i händelse av att man ska återupprätta en rättvisa som trampats på, eller om syftet är att skydda ett grannfolk från skada. Lyssnar man på den retorik som den ryska politiska ledningen har använt sig av sedan angreppskriget mot Ukraina inleddes, är det precis det här receptet man har använt, påpekar Pär Gustafsson Kurki.
– Man säger sig vilja skydda ryskspråkiga i Donbas och avnazifiera Ukraina. Kyrkan erbjuder ett rättfärdigande för det den sekulära politiken bestämt sig för att göra. Det militära prästerskapet vapeniserar en politisk-ideologisk toxisk doktrin, som rättfärdigar anfallskrig.
Radikalisering ett möjligt scenario
Fungerar då den religiösa propagandan, när varken civilbefolkning eller soldater är särskilt religiösa? Pär Gustafsson Kurki svarar både ja och nej på den frågan. Även om majoriteten inte är starkt troende uppfattar många den kristna andligheten, det som på ryska kallas duchovnost, som något positivt. Minst hälften av de ryska soldaterna har en positiv uppfattning om duchovnost, och omkring 80 procent identifierar sig som kulturellt ortodoxa.
– Det bidrar sannolikt till att de ryska soldaterna får svårare att yttra sig emot kriget, eftersom man så tydligt förknippar det kyrkliga och andliga med militarism. En möjlig effekt är också att det bidrar till förbandssammanhållningen. Men den effekten blir begränsad eftersom militärprästerna är ganska få, säger Pär Gustafsson Kurki.
Dessutom finns det en hel del ryskortodox symbolik i det ryska samhället, som en del av det officiella narrativet. Det gör att invånarna kan ha en bild av att omgivningen är mer starkt troende än den i själva verket är, enligt Pär Gustafsson Kurki. När regimen blåser upp betydelsen av andlighet och ortodox tro, och kopplar det till patriotism, kan många känna sig tvingade att bekänna sig till en identitet som åtminstone är kulturellt rysk-ortodox.
Det är värt att vara uppmärksamma på om Ryssland börjar bygga ut systemet med militärpräster framöver, menar han.
– Det kan vara så att Ryssland håller på att bli ett slags ortodoxt Iran, med tanke på hur mycket vikt statsledningen lägger vid religion och andlighet.
Det är svårt att bedöma om det kommer ske en genuin radikalisering av det ryska samhället, men det är ett möjligt scenario, enligt Pär Gustafsson Kurki.
– Om det sker så kommer det ha stora konsekvenser för hur ryska soldater upplever krigets rättfärdighet, och hur det ryska samhället står ut med krigets lidanden.
