Denna artikel publicerades ursprungligen i Aktuell Säkerhet nr. 7, 2021
Klockan är runt halv elva på onsdagsförmiddagen och en grupp ordningsvakter
står och sm pratar i solskenet utanför en större byggnad. Plötsligt byts friden mot kaos och en blodig man störtar ut – det pågår en attack, han vet inte om någon är död, någon måste göra något, hjälp för fan!, skriker han osammanhängande.
Vakterna rusar in i samlad trupp. Strax kommer två ut igen för att ta hand om mannen som fortfarande skriker av skräck och smärta. Inne i byggnaden ligger det skadade skrikande människor till höger och vänster, vakterna måste bed ma vem som är svårast skadad, om gärningsmannen är i närheten samtidigt som de ska ha kontakt med och koll på varandra. Hur vet man vem som behöver hjälp först? Hur lägger man en tourniquet? Hur gör man allt samtidigt?
Det är dag två i Vespers pågående dödligt våld-övning för Avarns mobila ordningsvakter och väktare – en annan grupp hade samma övning dagen innan och fler dagar ska komma för sammanlagt 100 personer. Så vitt de inblandade vet är det den hittills största övningen för ordningsvakter och äger rum på Ågesta övningsfält i Huddinge s der om Stockholm. Den har planerats i ett och ett halvt år.
Karin Johannesen är säkerhetschef på Stockholms stad och övningen var hennes idé.
– Efter Drottninggatan, där de var på plats först, började jag tänka. De är nte poliser och har inte utbildningen, ändå springer de mot i stället för bort från faran. De behöver veta vad de ska göra, eller inte göra, och rustas för sådana här händelser. Den här övningen är en dröm, säger hon.
Tillsammans med Annika Boström, driftchef för stadens mobila ordningsvakter, räknar hon upp allt ordningsvakter kan ställas inf ör: Dementa, suicidala, psykiskt sjuka, olyckor stora som små, våldsdåd, terrorattentat …
– De råkar ut för allt polisen råkar ut för, och är dessutom ofta först på plats, men har inte polisens utbildning eller resurser. De måste vara mentalt förberedda på den stressen och förstå när de ska backa, säger Annika Boström.
– Vi är inte här för att skapa superhjältar utan för att ge förutsättningar, säger Karin Johannesen.
Inne i byggnaden pågår livräddning under ledning av Joni Rääf, ambulanssjukvårdare och konsult inom utbildning i sjukvård och krishantering. Mellan övningarna i att lägga tourniquet pratar han med vakterna om masskadetriage, det vill säga hur man bed mer vilka skadade som behöver omedelbart fokus och vilka som kan vänta. Till den sista gruppen hör de som är bortom hopp och kommer att dö.
– Det är tuffa, tunga beslut. Fundera på vad ni gjorde bra och vad ni kan göra bättre, säger han till gruppen.
De diskuterar sinsemellan, ”vi borde ha haft bättre omgivningskontroll, gärningsmannen kunde ha varit kvar”, ”vi borde ha gått in lite långsammare”, ”vi skulle ha fördelat resurserna från början”. Men de är inte bara kritiska, trots allt kommunicerade de väl och räddade alla.
Nästa övning: Gå genom eld. Vakterna samlas på övningsfältets berg, som på sextiotalet var plats för ett kärnkraftverk nu i färd att rivas. En instruktör kastar en molotovcocktail och visar hur man går igenom elden – armbågsveck över ansiktet, ha gärna handskar, stampa av er eldresterna och se efter varandra, lyder några av instruktionerna. Nervositeten är påtaglig, kan man verkligen gå genom eld? Det visar sig att det kan man, så länge man inte har brandfarliga kläder som dunjackor på sig.
På lunchen får vakterna äta ifred, men någon påföljande rast är det inte fråga om. Tanken är trots allt att de ska stressas, ska utsättas för tryck, för att lära känna sina gränser. I stället blir det filmvisning från ett attentat i ett köpcenter i Thailand och moskéattacken i Christchurch. I första person, där riktiga människor skjuts och dör.
Johan Barvaeus, som är affärsområdeschef på Vesper och en av dem som satt ihop övningen, säger att de visar filmerna för att lära av gärningsmännens misstag, bli bättre, och på så vis hedra offren för angreppen.
Han var polis fram till för två år sedan men ändrade bana.
– Konceptet för övningen kommer från Polismyndigheten. Vi tycker att det är oerhört viktigt att gå hand i hand med dem vid sådana här utbildningar. Alla måste prata samma språk vid den här typen av händelser – hur ska man annars kunna samverka? Min bedömning är att ordningsvakterna har längtat efter utbildning och att få omsätta den utbildningen i praktiska övningar, säger han.
Det är ingen liten produktion det är fråga om. Först skulle rätt plats hittas, sen instruktörer, sen hitta figuranter – de som skriker och dör – och så logistiken i att få ihop allt. För att inte tala om de 23 liter blod som beställdes i en köttdisk. Ska det vara äkta så ska det.
– Det var ett stort uppstartsarbete med full transparens mot Polismyndigheten. De var positiva eftersom de vill att alla ska förstå, kunna samverka och göra skillnad vid PDV i framtiden.
Michael Fetz, som fortfarande är polis, närmare bestämt polismästare och polisens regionala samordnare för terrorismbekämpning i Stockholm, håller med. Han är på plats för att observera.
– Jag är här för att följa övningarna och samtidigt visa att vi inom polisen tycker att det här är viktigt och bra. Det är en viktig signal att en hög representant för polismyndigheten visar sig här. I det jag sett hittills gläds jag över att utbildningen genomförs och framför allt över deltagarnas engagemang, det är roligt att se. Allt som höjer samhällets förmåga att hantera dessa situationer är positivt, säger han.
Ingen kan göra ”fel” under övningarna, eftersom de är till för att medvetandegöra och bygga självförtroende genom att träna realistiska situationer under kontrollerade former.
– De ska få insikt, ingen väntas kunna allt och prestera max, säger Michael Fetz.
– Det är svåra situationer och man ska alltid agera utifrån kunskap och erfarenhet, men inte utsätta sig själv eller andra för fara, och det kan vara svårt när man känner rädsla eller stress.
Det återkommer flera gånger under dagen, att det inte tjänar något till om också de som är där för att hjälpa skadas, och att det går att hjälpa till på flera olika sätt. Kanske kan man parkera sin bil så att gärningsmannen inte kan köra därifrån, kanske kan man barrikadera en dörr, man kan definitivt hindra nya människor från att ovetande ta sig in i området.
På eftermiddagen samlas alla på andra sidan vägen, nära en stor asfaltsyta och ett antal byggnader. Ingen vet vad som ska hända. Plötsligt hörs skottlossning och skrik. Mer skottlossning. Fler skrik. En krockad bil med hög musik står på platsen. Men ingen syns, så vad händer och var? Vakterna behöver information. De söker skydd och försöker närma sig med försiktighet. Till slut står det klart att en gärningsman barrikaderat sig i en stor plåtlada med, uppenbarligen, ett automatgevär. Människor har blivit skjutna, det hörs på skriken, men var? Vakterna måste passera en öppen yta i skottlinjen för att ta sig fram.
Johan Barvaeus övervakar övningen och ger instruktioner via sin radio. Innan övningen berättade han att huvudsaken är att stärka ordningsvakterna i deras vardag och ge dem. verktyg att göra skillnad.
– Vi har utgått från polisens nomenklatur men anpassat för mobila ordningsvakter. De har mindre komplexa utbildningar, inga vapen och heller inte samma rättigheter men kan fortfarande agera i en snabbt stegrande händelse. Och göra ett medvetet risktagande utifrån situation – som polis kanske man är beredd att riskera mer om det handlar om pågående dödligt våld på en förskola än i gängmilj. Men inte heller där har man misslyckats om man inte gått in på dagiset utan man har jobbat efter sin förmåga vilket är det viktigaste. Då kan man i stället larma eller göra annat för att stötta kollegorna.
Annika Boström är på plats varje dag för att ta hand om sina ordningsvakter och väktare ifall någon tycker att övningen är ”too much”, en uppgift hon utför dagligen annars också.
– Vi försöker fånga upp de som mår dåligt på jobbet, hör av oss om någon ofta är sjuk och ser om det kan vara kopplat till någon händelse i arbetet. Och det kommer vi att göra här också. Det här är en enorm övning i säkerhetsbranschen och ingen har gjort den tidigare, så det är viktigt att följa upp.
Hon iakttar hur de agerar, hur de verkar må och varför, och vad som kan utvecklas framåt. Hur hon själv bör agera.
– Någon kanske känner sig misslyckad, någon kanske inte tål blod, någon kanske får tankar från Drottninggatan eller andra tidigare händelser. Behövs det en paus, avlastningssamtal eller professionell hjälp? Det är viktigt att ha koll på psykisk ohälsa.
Senare, en annan byggnad i en annan del av området: En gärningsman beväpnad med machete har huggit och tänt eld på en människa som ligger utanför den dörr hen sprungit in igenom. Snabba beslut krävs, kan man rädda den som brinner, ska man springa efter gärningsmannen in i en okänd byggnad, finns det fler gärningsmän.
Tidigare har det hållits lektion i att väktare de facto inte är poliser och inte har polisträning. Men sådant kan vara svårt att komma ihåg när någon desperat skriker på hjälp, vilket är fallet här. De skriker på hjälp från flera trappor ned, där det inte finns någon känd flyktväg utom samma väg tillbaka.
Det vakterna ännu inte vet i det här fallet är att det inte kommer någon backup från polisen – det har hänt något stort någon annanstans i staden. De är ensamma, och måste klara sig själva. Så beslutet fattas att ta sig in. Där inne spelas hög repetitiv musik, skadade skriker och gråter, medan de inte vet huruvida gärningsmannen kanske också har skjutvapen eller något annat. Men de tar sig ner och hittar först ett offer som fortfarande kan gå, en vakt hjälper offret uppför trappan. Längre in ligger en ung kvinna fullständigt nedblodad, en vakt ser till henne medan de andra kollar av omgivningen. De konstaterar att gärningsmannen bara har en väg att gå, och däremellan finns en grind. Grinden stängs, några stannar och resten vänder åter för att hjälpa kollegan med den unga kvinnan som bärs uppför trapporna. Musiken dönar vidare.
En vecka efter övningen pratar vi med Mathias Oskarsson, ordningsvakt och arbetsledare på Avarn och en av deltagarna i grupp 1 som följdes under dagen.
Nu när du smält det hela, hur var övningen?
– Den var bra. Man får igång tankarna lite grann, jag har själv aldrig varit med om något i den här skalan tidigare.
Vad lärde du dig?
– Att det alltid går att göra någonting och att det inte alltid handlar om att gå på gärningsmannen. Man kan göra så mycket annat – spärra in, spärra av och så vidare, och att det hjälper mer än man tror. Att försöka tänka utanför boxen, när en uppgift behöver lösas behöver vi tänka på alla sätt och inte bara så som vi vanligen brukar lösa grejer.
Vad var svårast?
– Att hålla koll på alla saker. Som under sjukvårdsmomentet när vi blev beskjutna, att faktiskt tänka på att ta ordentligt skydd och inte sitta bakom en plåtvägg.
Han säger att diskussionerna i efterhand varit positiva, kollegorna var mycket nöjda med övningen eftersom de lärt sig tänka på ett nytt sätt och ha en mental förberedelse.
– Som att det är bra att bli påmind om att när vi är på olika platser redan innan förbereda en tanke om ”hur skulle vi arbeta här”. Det är nyttigt och något vi tagit med oss, man hamnar lätt i slentrian där man bara åker ut och jobbar.
Känner ni er tryggare i arbetet?
– Ja, sjukvårdsmomentet hjälpte, och också att grupperna fick jobba tillsammans på ett annorlunda sätt och känna på varandra. Det känns ändå som att vi har en plan för vad man skulle kunna göra om något händer och det är en trygghet. Mathias Oskarsson vill gärna se fler sådana här övningar.
– Helt klart, det är jättebra och nyttigt. Sedan skulle jag gärna se övningar med folkmassor, eftersom vi jobbar mycket på demonstrationer och sådant, men jag antar att det skulle kräva lite för många statister …
Karin Johannesen är också väldigt nöjd med hur det gick, särskilt som att det var den största övningen i sitt slag och genomfördes för första g ången.
– Magkänslan är jättebra, men vi måste förstås göra en lika bra utvärdering efteråt. Alla fick svara på en enkät innan de gick hem och den ska vi sammanställa, och sen ska staden, Avarn och Vesper träffas för en slututvärdering. Vad kan vi tweaka, finns det något vi behöver göra mer av, höll ekonomin, blev det oförutsedda kostnader, vad har vi lärt oss. Vi är inte riktigt där än men ska vara det innan årsskiftet.
Övningen kostade denna gång knappt en miljon kronor, allt inkluderat, vilket Karin Johannesen betraktar som mycket ”bang for the buck”.
– Det är en liten investering i en enormt stor fråga. Jag kommer från en plats där man inte precis gödslar med pengar och är alltså ganska bra på att vrida och vända på slantarna. Men vi jobbar med seriösa leverantörer så då blir heller inga notor saltade.
Hon säger att de bara fått positiv feedback och nu börjat fundera på hur framtiden ser ut.
– Vi har inte landat i något till hundra procent än, men någon slags uppföljning eller upprepning tror jag inte skadar. Jag kan också tänka mig att behovet finns på andra platser i staden – och i landet! Vi delar ju med oss frikostigt av våra erfarenheter, allt ifrån hur man söker tillstånd till hur man samverkar, och vi har träffat både polisen och ledningen i Malmö och Göteborg flera gånger. Det här är ingenting vi vill ha ensamrätt på.
Karin Johannesen konstaterar att övningen kostar både tid och pengar, eftersom det handlar om samverkan på riktigt.
– Jag har fått frågor om att göra en copycat på övningen men det har varit med leverantörer som jag vet inte har resurserna. Jag vill verkligen understryka att om man inte gör detta tillsammans med polisen kan det göra mer skada än nytta vid en faktisk händelse.
