På Riksarkivets hemsida står att myndighetens handlingar ”under hela bevarandetiden” ska hanteras, förvaras och skyddas så att den fysiska och logiska kvaliteten bibehålls. För svensk del handlar det inte minst om rätten att ta del av allmänna handlingar.
Hur spara viktig data för framtiden är en fråga på tapeten då och då. Långtidslagring är ett problem på flera sätt, inte minst när det gäller känslig information.
Både kassett- och videoband är ömtåliga och kan inte bara bilda bandsallad utan även avmagnetiseras. Så även disketter. Skivor av olika typer kan repas eller bli oläsbara och eftersom utvecklingen går så snabbt är det en tidsfråga tills det knappt finns utrustning att spela upp dem på – fråga bara den som sparat viktiga saker på floppydiskar och inte tänkt på att uppdatera.
En hårddisk då? Också där förändras standarder.
Men film? Film har bevisats kunna sparas upp till 150 år – hittills. Och kan spelas upp på gammal teknik befintlig än i dag. Så det finns idéer.
På pressträffen IT Press tour i Malta i december var Antoine Simkine på plats för att presentera en möjlig lösning på problemet. Han kommer från filmbranschen, och det är också därifrån han tagit sin idé. Antoine Simkine har numera patent på en metod för att arkivera data via film. Något han och hans företag Digifilm kallar ”WORM”-teknik – ”write once, read many”, ungefär skriv ned en gång, läs många gånger – är grunden i den nya lagringsmetoden Archiflix. Enligt deras undersökningar ska informationen vara läsbar i minst hundra år, och möjlig att lagra varhelst kunden vill. Miljövänligt, till och med, enligt pitchen.
Det de gör är att spela in visuell digital kod på film, och därigenom kombinera fördelarna med både analog och digital teknik. Målet är att alltid kunna hämta en exakt kopia av den lagrade originalfilen, inklusive all metadata, i stället för att som i dag kanske få en kopia av en kopia av en kopia där all extra information är borta.
Antoine Simkine och hans kollegor Rip Hampton O’Neil och Pierre Ollivier grundade ett visual effects-företag i slutet av åttiotalet, när film fortfarande filmades på, ja, film.
– Utmaningen då var att föra över den till en dator och sedan föra tillbaka dem till film. Det lärde oss en hel del om hur man hanterar sådant, säger han.
Efter alla år i visual effects bestämde sig Antoine Simkine för att göra sina egna filmer, och möttes omedelbart av frågan hur han kan spara dem – eftersom de nu var helt digitala.
– Det fanns en del regler hos franska National Film Center jag inte gillade. Som att de tvingade oss att spara allt digitalt. Och jag tänkte, det här är inte en bra idé.
Han ville inte se sin data sparad som en digital kopia. Han ville behålla, och ha tillgång till, originalfilen. Svaret var en kombination av film och modern kod.
– Film i dag är gjord av polyester, som i princip är så oförstörbar att problemet snarare är återvinning, säger Antoine Simkine.
– Den förändras, men mycket mycket lite. Så vi tänkte att ok, vad kan vi göra med det här?
Svaret blev att spara data i små små bilder de kallar pixlar. På film. Och lagra den varän användaren önskar. Mekanismen de har byggt ska ge användarna tillgång till datan antingen på plats eller via molnet, och det Archiflix söker nu är sponsorer att arbeta med för att göra verklighet av idén.
– Det hela är lite av en paradox, att allt blir mer och mer modernt, men att den här tekniken med, låt oss kalla det gamla anor, kan fortsätta att fungera, säger Antoine Simkine.
