Naiviteten – ett hot mot demokratin

Den politiska debatten om brottslighet och otrygghet handlar nästan uteslutande om fler poliser, ny lagstiftning, hårdare tag och behov av militären i utsatta områden. Många av de förslag som diskuteras går dock på tvärs med internationell forskning. Nu krävs en parlamentarisk förnyelsekommission för rättsstaten.

Under den senaste tiden har flera politiker konstaterat att de varit naiva när det gäller synen på brottsligheten och otryggheten i Sverige. Det gäller inte minst beträffande situationen med ett 60-tal utsatta områden med påtaglig brottslighet, stor otrygghet och parallella samhällsstrukturer.

Problemet är dock att partierna inte verkar har lärt sig särskilt mycket och att naiviteten tycks kvarstå. Det framgår inte minst av den politiska debatten som i princip uteslutande handlar om fler poliser, ny lagstiftning, hårdare tag, behov av militären i utsatta områden etc.

Eftersom det saknas en ordentlig analys av orsakerna bakom polisens problem vet vi inte ens om fler poliser är lösningen. Och hur ska vi snabbt få fram fler poliser när det tar minst fem år att rekrytera, utbilda och få ut effekt av en nyutbildad polis? Inte heller de straffskärpningar som nu föreslås kommer att få omedelbara effekter eftersom lagstiftningsprocessen är ett trubbigt vapen som tar tid. Att därefter i praktiken få landets domare att börja tillämpa straffskärpningarna kommer inte heller gå över en natt.

Ovanstående förslag går dessutom på tvärs med internationell forskning och erfarenhet där istället andra faktorer lyfts fram som viktiga i kampen mot brottsligheten. Det handlar främst om:

• Betydelsen av en lokalt förankrad polis och arbetet med att bygga tillit och legitimitet. Ett viktigt begrepp i detta sammanhang är processuell rättvisa (Procedural Justice) som handlar om att polisen alltid måste vara rättvis, delaktig, transparent, opartisk och ha en öppenhet i processen.
• Insikten om att vi inte kan ”arrestera” oss ur den aktuella situationen; brottsligheten är alldeles för omfattande. Fokus måste istället vara på att förebygga och förhindra att brott överhuvudtaget uppstår genom både sociala insatser och så kallad situationell brottsprevention. Situationell brottsprevention handlar om att minska sannolikheten för att ett brott ska begås genom att göra brotten mindre lönsamma, mer riskabla och svårare att utföra. Exempel på sådana åtgärder är olika tekniska lösningar för att göra stöldbegärliga objekt mindre tillgängliga och attraktiva, t.ex. genom lås, larm, kameror och DNA-märkning. Andra exempel är att öka den formella och informella sociala kontrollen, t.ex. genom hur vi utformar den fysiska miljön i bostadsområden, offentliga rum och skolor.
• Förståelsen för att brottsbekämpningen bara till en begränsad del bedrivs av polisen. Den verksamhet som slår vakt om rättssamhället kallas för ”law enforcement”. Självklart är polisen ofta den viktigaste myndigheten i detta sammanhang, men det finns även andra aktörer som är viktiga för att upprätthålla lagarna, t.ex. kommunerna.
• Behovet av ett evidensbaserat arbetssätt, med betoning av kontextuella aspekter, d.v.s. att arbetssätten anpassas efter den aktuella situationen (bara för att en modell fungerat i Amsterdam behöver den per automatik inte fungera i Malmö). En viktig del i detta sammanhang är vikten av ”prakademiker”, dvs. personer som förstår både forskningen och de praktiska förutsättningarna.
• Vetskapen om att vi aldrig får tala om poliser i termer av ”krigare” eller i termer som ”vi” och ”dem” (och självklart heller aldrig skicka in militär i utsatta områden).

Vad kan då göras för att vända det utsatta läge som vi hamnat i? På en övergripande nivå handlar det om tre åtgärder för att i en mer samlad form effektivisera landets förmåga att stå emot brottsligheten.

• Tillsätt en parlamentarisk förnyelsekommission för hela rättsstaten
  Regeringen bör snarast tillsätta en parlamentarisk ”Förnyelsekommission för rättsstaten” för att klara ut hur landets samlade brottsbekämpande verksamhet ska vara beskaffad för att kunna möta dagens och morgondagens brottslighet. Viktiga frågor att besvara, med ett kritiskt tänkande som grund, är hur uppgifts- och ansvarsfördelningen ska vara mellan staten och kommunerna och vad andra aktörer, främst näringslivet, kan göra. Den moderna evidensbaserade polisforskningen måste på allvar ges möjlighet att påverka utvecklingen, till skillnad mot vad som var fallet i den nyss genomförda polisreformeringen. Andra viktiga frågor handlar om demografin, möjligheterna att få tag på kompetent personal, integrationen, den organiserade brottsligheten, internationaliseringen, terrorismen, skyddet av demokratin etc.
• Tillsätt en särskilt genomförandemyndighet
  Efter snabb remissbehandling av Förnyelsekommissionens förslag bör regeringen tillsätta en särskild genomförandemyndighet som, vid sidan av befintliga myndigheter, tar hand om och genomför de förslag som riksdagen beslutar. En sådan genomförandemyndighet bör verka i vart fall i fem år och ska bemannas med landets främsta seniora experter, men även av de främsta utländska experterna och forskarna.
• Inrätta en beredning för inrikes säkerhet
  Dessutom bör regeringen snarast inrätta en särskild ”Beredning för inrikes säkerhet” så att våra politiska partier ges möjlighet att, likt vad som gäller för hur den sittande Försvarsberedningen hanterar frågorna om det militära försvaret, mer långsiktigt kunna ta ställning till frågorna om hela rättsstatens förmåga. Dessa frågor måste tas om hand mycket mer professionellt av det politiska systemet för att undvika kortsiktig överbudspolitik och naivitet. Den föreslagna beredningen ska självklart noga följa arbetet i den ovan föreslagna kommissionen. Alla möjligheter att komma fram till konsensuslösningar som kan gälla över flera mandatperioder ska tas tillvara, allt för att öka förmågan att på sikt skydda landet mot brottsligheten.

Ytterst handlar dessa rättsstatsfrågor om skyddet av demokratin och vårt demokratiska styrelseskick. Det finns därför all anledning att inte enbart överlåta utvecklingen till enskilda myndigheter och myndighetschefer. Situationen är så allvarlig att frågorna måste hanteras av våra parlamentariker i samarbete med de mest erfarna experterna.

Magnus Lindgren
Generalsekreterare
Stiftelsen Tryggare Sverige