I rapporten EU:s Säkerhets- och försvarspolitik under omvandling, har FOI-forskarna Alina Engström och Lisa Bergsten, undersökt tre möjliga scenarioskisser om hur EU:s samarbete på säkerhets- och försvarsområdet kan komma att utvecklas bortom 2030, och de drivkrafter som ligger bakom.
Kommer ett utdraget krig i Ukraina göra att flera av EU:s medlemsstater börjar omvärdera hotbilden från Ryssland och argumentera för att återuppta handeln, och leda till ökad splittring inom EU? Eller kommer en fortsatt gemensam bild av Ryssland som ett stort hot mot europeisk säkerhet tillsammans med ett USA som fokuserar allt mer på hotet från Kina, fördjupa det säkerhets- och försvarspolitiska samarbetet inom unionen?
Drivkrafterna som tagits fram i studien bygger på intervjuer med både erfarna forskare och tjänstemän från EU:s institutioner.
— Det är svårt att veta vad som händer i framtiden men det vi har gjort i rapporten är att identifiera vilka drivkrafter som på olika sätt kommer att påverka i vilken riktning EU:s samarbete inom säkerhets- och försvarsområdet kommer att röra sig bortom 2030, säger Alina Engström, forskare på avdelningen för Försvarsanalys.
Interna drivkrafter är bland annat nationella och ekonomiska intressen, EU-utvidgning, maktdynamiken mellan olika medlemsstater och det tysk-franska samarbetet medan externa drivkrafter framförallt är hotet från Ryssland, USA:s engagemang i Europa och USA:s relation med Kina, säger Lisa Bergsten, biträdande analytiker på avdelningen för Försvarsanalys.
— Det vi ser är att det inte är en enskild drivkraft som kommer vara helt avgörande utan att det är en växelverkan mellan både externa och interna drivkrafter som kommer att påverka.
Hur kriget mot Ukraina utvecklar sig och hur EU:s medlemsstater fortsatt förhåller sig mot Ryssland kommer att ha en stor påverkan på EU:s säkerhets- och försvarspolitiska inriktning framöver.
— Hur EU:s medlemsstater enskilt och kollektivt betraktar hotet från Ryssland kan få antingen en enande eller splittrande effekt, säger Lisa Bergsten.
Oavsett utgången av Rysslands krig i Ukraina kommer Ryssland troligtvis att kvarstå som ett hot för Europa, då det är tydligt att Ryssland förbereder sig för en långvarig konfrontation med Väst. Osäkerheter rör huruvida alla medlemsstater inom EU delar den bilden och hur det i sin tur påverkar möjligheterna till att komma överens.
Europa är i dag starkt beroende av säkerhetsgarantier från USA men landets framtida ledarskap och engagemang i Europa är under förändring, inte minst med tanke på det amerikanska presidentvalet i november 2024.
— Eftersom USA har en sådan viktig position i europeisk säkerhet kommer Europa behöva förhålla sig till USA:s strategiska vägval och de förväntningar eller krav som USA kan komma att ha, säger Alina Engström.
En tydlig trend är att USA allt mer prioriterar utmaningarna från Kina och signalerna är redan i dag att Europa måste ta ett större ansvar för sin egen säkerhet.
— Det råder också stor osäkerhet kring Kinas agerande i Taiwan, vilket kan komma att påverka hur EU-länder ställer sig till Kina. Att flera europeiska länder har ett ekonomiskt beroende av Kina komplicerar därtill ytterligare.
Samarbetet inom EU har alltid påverkats av medlemsstaternas inrikespolitiska intressen och prioriteringar, men studien har identifierat sex specifika interna drivkrafter som kommer påverka säkerhets- och försvarssamarbetet bortom 2030 och som präglas av osäkerheter, säger Lisa Bergsten.
Det handlar om nationella och ekonomiska intressen och institutionella preferenser men också maktdynamiken inom unionen, det tysk-franska samarbetet, skilda hotbilder, framväxten av populism i flera länder och olika inställning till en framtida EU-utvidgning.
— Den interna maktdynamiken mellan olika EU-länder förändras ständigt, så hur relationerna mellan Frankrike och Tyskland utvecklas är en faktor men även att till exempel Polen har visat en vilja att ta en större ledarskapsroll. Det händer mycket när det gäller ledarskapet i Europa just nu som kommer påverka bortom 2030, säger Alina Engström.
En slutsats som går att dra från studien är att mängden hot som EU kommer att behöva hantera framgent går utanför det som klassiskt benämns som EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik (GSFP). Inom EU pågår arbete för att bredda och utveckla verktygslådan för att hantera denna utveckling, med en ekonomisk säkerhetsstrategi som ett av de senaste tillskotten.
— Det här kommer troligtvis att påverka vilka sakfrågor och hot som EU prioriterar bortom 2030. För vad ska prioriteras om flera områden betraktas som hotade och således skyddsvärda? Det är en nyckelfråga, som kan medföra negativa konsekvenser för sammanhållningen inom unionen, säger Lisa Bergsten.
