Det här är en opinionstext. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Med formuleringen ”fastighetsägaren eller nyttjanderättshavare i skälig omfattning ska hålla utrustning för släckning av brand och livräddning vid brand och vidta nödvändiga åtgärder för att förebygga brand” gör lagen ingen skillnad på fastighetsägares och boendes ansvar för att förebygga bränder och skydda liv. Det alltså ingen som vet exakt var den enes skyldigheter slutar och den andres börjar. När det handlar om liv och död är den här typen av diffusa gränser farligt.
Lagen påbjuder i stället att ansvaret fördelas mellan fastighetsägare och nyttjanderättshavare en gränsdragningslista, men det är ovanligt att det sker i praktiken. Det brukar istället sluta med ett outtalat avtal där fastighetsägaren ansvarar för åtgärder som hör till byggnaden och fasta installationer medan hyresgästen svarar för att lägenheten eller lokalen används på ett ansvarsfullt sätt, att det finns en fungerande brandvarnare och kanske brandsläckare och brandfilt. Som alltid när det är oklart vem som ska göra vad är risken stor att saker faller mellan stolarna. Och i det här fallet kan konsekvenserna bli ödesdigra.
Varje år omkommer cirka 90 personer till följd av bränder och den allra farligaste platsen är hemmet. Ungefär fem av sex dödsfall till följd av brand sker här. Statistik från MSB avslöjar svart på vitt att en förebyggande åtgärd såsom brandvarnare ofta saknas vid dödliga bränder. År 2022 dog 33 svenskar i en brand i ett flerbostadshus. Vid bara sju av dödsolyckorna vet man att det fanns en fungerande brandvarnare på plats.
Med visionen att ingen ska omkomma eller skadas allvarligt till följd av en brand har MSB tagit fram en nationell strategi för hur brandskyddet kan stärkas genom stöd till enskilda. Fram till 2030 är målet färre än 60 omkomna svenskar i bostadsbränder per år. Om det ska vara möjligt måste det vara tydligt var hyresvärdens ansvar slutar och hyresgästens börjar. Annars är risken stor att målen förblir utopier.
